Stärkt av den inrikespolitiska framgången med sjukvårdsreformen - och matchad av en rysk president som också blivit varmare i kläderna - har president Barack Obama inlett en offensiv för att bryta dödläget i kärnvapennedrustningsfrågan. Amerikanska medier talar skämtsamt om Obamas "nukleära vår".
Obama har slutit ett nytt Salt-avtal med Ryssland om en ytterligare nedskärning av den strategiska kärnvapenarsenalen som nu begränsas till 1550 stridsspetsar och 700 kärnvapenbestyckade missiler och bombplan på vardera sidan.
Han har också hållit toppmöte i Washington och förmått 47 länder att samtycka till en rad åtgärder för att "låsa in" nukleärt material så det inte ska falla i händerna på terrorister. Frågan om att utvinna plutonium från utbränt kärnbränsle ingick dock inte i överenskommelsen, och tre i sammanhanget viktiga länder deltog inte i konferensen - Iran, Nordkorea och Vitryssland. Israel representerades av en underhuggare i regeringen.
Obama har vidare lagt fram en ny kärnvapendoktrin, enligt vilken USA lovar att inte använda kärnvapen mot nationer som inte har sådana - inte ens om USA utsätts för angrepp med kemiska eller biologiska vapen eller en cyberattack. Men Obama gör undantag för länder som inte anslutit sig till icke-spridningsavtalet (NPT) eller som inte följer detta.
I maj hålls en översynskonferens för NPT-avtalet i New York. USA och Ryssland kan nu peka på att de uppfyller avtalets krav på att rusta ned kärnvapnen. Det sätter tryck på länder som försöker skaffa kärnvapen. Viktigt är också att Obama anslutit sig till den vision om en helt kärnvapenfri värld som fyra kända amerikanska statsmän med Henry Kissinger i spetsen lanserade 2007.
Men åtta år gick förlorade under Bush, och det krävs mycket mer av både USA och andra länder om utvecklingen mot en kärnvapenfri värld verkligen ska ta fart. USA har inte ens ratificerat det gamla provstoppsavtalet (CTBT), och det är långt ifrån säkert att USA:s ineffektiva senat kommer att godkänna de nya åtagandena. Taktiska kärnvapen (varav 200 är stationerade i Europa) ingår inte heller i några överenskommelser hittills. Europa måste säga ifrån att man inte vill ha dessa anläggningar för kärnvapen. Moderniseringen av kvarvarande vapen måste stoppas, och fingrarna måste längre bort från avtryckarna. Kopplingen till den civila kärnkraften måste också uppmärksammas.
Så länge det finns kärnvapen, utgör de ett hot mot mänskligheten. Även en mindre konflikt med kärnvapen får katastrofala följder för liv och miljö.
En stor konflikt är ett globalt självmord. Kärnvapenländerna måste sluta hävda att de behöver kärnvapen för avskräckning och upphöra med att använda dem som politiskt påtryckningsmedel, något som uppmuntrar/provocerar andra länder att skaffa kärnvapen. Kärnvapen bör helt enkelt totalförbjudas, precis som skett med kemiska och biologiska stridsmedel.