Kan vi hoppas på större kreativitet?
Ericssons nedläggning av fabriken i Nynäshamn är givetvis smärtsam för de enskilda och familjer som drabbas. Även kommunen Nynäshamn som sådan riskerar att förlora innevånare och skatteinkomster.
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kapitalismen är i detta avseende, menade Schumpeter, kreativ. I det kapitalistiska systemet produceras bara varor eller tjänster som "behövs" - d v s som efterfrågas till det pris som producenten erbjuder. Nedläggningar och uppstarter är olika sidor av samma mynt.
I gårdagens "Godmorgon världen" (P 1 Sveriges radio) levererade krönikören Ulf Wickbom en tankeväckande och möjligen provocerande parallell mellan Ericssons och svenska statens roll som kreativa förstörare. Wickbom jämförde Ericssons nedläggningsbeslut med riksdagens nyliga beslut om att avveckla militära förband på en rad orter i Sverige.
Båda beslutsförfattarna hade kommit till slutsatsen att respektive verksamheter inte längre behövdes. Därför lades de ned.
I det globala företaget Ericsson kanske Nynäshamnarnas arbeten dyker upp i en förort till Saigon eller i en ledig industrilokal i Bratislava. I statens fall flyttas istället ungefär 1000 arbeten på det statliga Folkhälsoinstitutet från Stockholm och till Östersund.
Är det ena agerandet självklart bättre än det andra, frågade sig Wickbom?
Medan vi funderar på den saken måste vi trots allt konstatera att såväl kapitalismen som staten inte är några fulländade system. Såväl Ericsson som den offentliga sektorns ekonomi "går som tåget" men ingen av dem är i nuläget särskilt kreativ när det gäller att skapa nya jobb. Jobb förstörs och försvinner men alltför få nya skapas. I den statliga sektorn likaväl som i den privata förefaller istället arbetslösheten mest att flyttas runt.
"Nästa år skall det lossna med jobben" har förvisso statsminister Göran Persson sagt i många år. Men när kommer detta "nästa år?" Bland världens judar - utspridda i förskingringen - används ordstävet, "Nästa år i Jerusalem" som en rituell fras för att hålla hoppet uppe om en kommande återförening i "sin" stad Jerusalem. Judarnas ordspråk har hunnit få ett par tusen år på nacken och det är fortfarande fullt användbart.
Har månne Göran Persson liknande tidsperspektiv? Eller kan vi hoppas på en större kreativitet från hans sida?