Kan Sarkozy blåsa liv i EU?
Det blir alltså Nicolas Sarkozy, en stridbar högerman med rötterna i ungersk knapadel, som ska rycka upp Frankrike ekonomiskt och socialt. Frågan är om de rätt motsägelsefulla valparollerna går att omsätta i praktiken. Kan man både skydda franska låglönejobb och anamma globaliseringens krafter?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sarkozys förenklade nyliberala lösningar och brutala politiska metoder riskerar att skärpa de sociala motsättningarna i Frankrike. Ska han tvingas ta till sitt gamla recept att "rensa förorterna med vattenslangar" igen?
Napoelon Bonaparte (1769-1821) mötte sitt Waterloo och hamnade på St Helena.
Vi får se hur det går för Sarkozy.
Frankrike har traditionellt stort inflytande i EU, och en ny energisk president i Paris kan möjligen ingjuta nytt mod i den just nu deppiga och handlingsförlamade unionen. Särskilt som nya ledare av hans egen generation redan trätt till i Tyskland och snart även i Storbritannien, när Gordon Brown avlöser Tony Blair.
Men Sarkozy kan också skapa nya problem för EU. Han tycks dela sina ungerska förfäders motvilja mot turkar, och motsätter sig Turkiets medlemskap i EU.
Hans val kan bidra att underminera den Europavänliga islamistregeringen i Ankara och därmed stabiliteten i Turkiet. Turkarna känner sig övergivna av Europa och sympatierna för EU har rasat på sistone.
Men EU har inte bara misskött Turkietfrågan. Europa är också splittrat i fråga om Kosovo, där Grekland och flera medlemmar i Östeuropa med egna minoriteter spjärnar emot en lösning. Särskilt allvarligt med tanke på att EU förväntas ta ett operativt ansvar i Kosovo. I Serbien går utvecklingen i nationalistisk riktning. Europas relationer med Ryssland blir alltmer ansträngda, samtidigt som Polen och andra nya medlemmar sätter käppar i hjulet för ett konstruktivt samarbete med den store grannen i öst.
Irak och Palestina splittrar sedan länge EU och på sistone har de amerikanska robotbaserna i Polen och Tjeckien tillkommit som tvisteämne. Man frågar sig vad EU ska ha sin planerade militära insatsstyrka till, när unionen inte kan enas om någonting inom utrikespolitiken just nu.
När det lilla Estland, som länge vanskött sin stora ryska minoritet, vill stoppa nästa toppmöte med Ryssland och några hundra tusen grekcyprioter kan sabotera förhandlingarna med Turkiet, inser alla att EU:s nuvarande fördrag inte fungerar längre.
Räddningsplankan tycks bli ett "minimalistiskt" fördrag, som regeringarna skulle kunna klubba igenom utan folkomröstningar. En sådan lösning förespråkas av bland annat Sarkozy, som inte vill riskera att fransmännen än en gång säger nej till ett EU-fördrag. Går parlamentsvalen i juni Sarkozys väg, är vägen öppen för en sådan lösning. Gordon Brown i Storbritannien har också intresse av en odramatisk lösning på fördragsfrågan och ordförandelandet Tyskland trycker på i samma riktning.
Men ett nytt fördrag hur det nu än utformas måste förstärka EU:s beslutsförmåga, annars riskerar unionen att falla sönder under trycket av de yttre och inre påfrestningarna. Sedan kan man beklaga att regeringarna tvingas gå bakom ryggen på sina medborgare för att få igenom en ny stadga för EU. Det bådar inte gott för den folkliga tilltron till det europeiska
projektet.