Jag bär fortfarande med stolthet Solmärket med texten ”Atomkraft – Nej Tack”. Men det är inte bara med stolthet, det är också en protest mot vårt lands största demokratiska svek. Den mening svenska folket 1980 uttalade och som riksdagen senare bekräftade att den svenska kärnkraften skulle vara avvecklad senast 1980, har som bekant fintats bort av de borgerliga partierna och Socialdemokraterna.
Häromdagen mötte jag en bekant som pekade på märket och sa ”att det där märket är väl K-märkt numera”. Jag svarade att det är kärnkraften som borde vara K-märkt, men att K i detta fall borde stå för ”Katastrof”.
Rapporterna från de havererade kärnreaktorerna i Fukushima visar med all önskvärd tydlighet vilka katastrofala följder kärnkraftsolyckor ger och i såväl Harrisburg som i Tjernobyl kämpar man än idag, flera årtionden efter olyckorna, med konsekvenserna av läckande radioaktivitet.
Det är bra att media uppmärksammar dessa exceptionella händelser, men tyvärr ger det också en falsk bild av att kärnkraften till vardags inte är ett problem. Sanningen är ju den att kärnkraften är en ständigt pågående katastrof!
Hela kärnbränslehanteringen, från uranbrytning till anrikning och slutförvaring är kantad av miljöförstöring som kommer att bestå i årtusenden. I Kanada, Namibia och Australien ser urbefolkningar sina livsmiljöer förgiftas och plundras. Runt anrikningsanläggningar sprids radioaktivitet ut i luft och vatten. Säkerheten i slutförvaringen av det uttjänta bränslet är ännu inte löst på ett sätt som garanterar att avfallet hålls avskilt från allt levande i minst 100 00 år. Det är inte förrän då vi, eller rättare sagt våra efterkommande, vet om metoden höll.
Att kräva kärnkraftens omedelbara avvecklande handlar inte om någon för tidigt avveckling, det handlar om att korrigera det historiska misstaget av en för tidig start av en industriell verksamhet vars fulla konsekvenser man inte med säkerhet kan hantera.
Därför borde kärnkraften K-märkas.