Just nu lever vi i en kluven värld, vi som är vana med att ha det lugnt och bra. Å ena sidan ska vi fira julen på sedvanligt sätt, både religiöst och (förmodligen) som de gamla vikingarna. Vi ska fira det lilla Jesusbarnet, som fick ligga i ett stall, för det fanns inte plats i härbärget. Det firar vi omsorgsfullt med musik och sång, vackert och stämningsfullt. Först kommer förstås Lucia, vacker och vitklädd och banar väg för flera veckors julstämning. En del medmänniskor har svårt att motstå glögg med tillbehör och är inte riktigt lika stämningsskapande, men de flesta gillar det religiösa firandet, oavsett vad de tror på.
Sen kommer vi till vikingatidens överdåd, då man enligt en del skalder drack jul. Den gödda julgrisen slaktades, när det ju var lagom kallt så köttet höll sej. De flesta människor var väl inte vana att äta så vidare kräsligt, det blev väl ofta bröd och rovor kan man förmoda. Det är ju rimligt att de längtade efter lite överdåd för att fira att solen skulle komma tillbaka.
Vanan att fira jultiden med mycken god mat tog man med sej när Ansgar och andra apostlar kom och övertygade härskarna om att kristendomen skulle ge bättre utbyte än hedendomen, eller hur det nu gick till. Vi vet kanske inte så väl eftersom historien har skrivits av skalder, som ofta var ganska romantiska och gärna ville se att svenskarna hade varit fina och hjältemodiga. Matvanorna uppskattades av både präster och vanliga knegare och i takt med att ekonomin blev bättre blev det mer och mer delikatesser. Inte underligt att handlare och producenter gillade läget.
Det har blivit allt mer kommersiellt med tiden och numera är det rena hysterin. Det börjar med att krogar, värdshus och färjor redan i oktober trumpeter ut att vi redan nu måste boka om vi ska få nåden att äta oss mätta vid ett dignande julbord. Alla har det bästa och rikligaste, för det krävs väldigt många rätter om vi ska känna julens välsignelse, och det vill vi väl?
Det puttrar på i november också, även om Allhelgona tränger sej in med sin gås eller kalkon och sina skråpukar och inlån från USA. Och när december nalkas då ska Lucia krönas och vi ska titta på Nobelfesten. Fönstren strålar av ljusstakar, vi ska få ljus överallt i stan och alla artister far runt och lyckliggör lyssnarna. Som vanligt ska vi handla mer julklappar än förra året, ja nu har dom infört en speciell shopparhelg med.
Och mitt i denna yra ska vi visst inte ha råd att ta emot människor, som i ren förtvivlan har lämnat hem eller läger och med otroliga problem har tagit sej hit på farliga vägar. Hur i all sin dar kan vi ha smått om pengar till flyktingmottagning när vi som vanligt ska göra av med mer än förra året? Hur står det till med proportionerna egentligen? Hur skulle det vara med normal medmänsklighet?