Om han lyckas är en bedömningsfråga. Jan Guillou medger ju själva sakförhållandet i Expressens avslöjande.
Han hade kontakt med KGB och skrev rapporter till dem. Han fick betalt för det, dels i kontanter men oftast i form av middagar.
KGB-kontakten hade ett enda syfte, hävdar han; ett avslöjande reportage. Men då är det förstås märkligt att han nästan inte alls skriver om det i sin bok.
På några få rader nämner han ett försök att avslöja KGB, men inget om att han fick betalt från Sovjet. Det var alltför betydelselöst, anser han. Men där finns massor av stoff som är mycket mer oviktigt än detta. Han förutser den invändningen och hävdar då att det var hustrun/förläggaren som bad honom om att hålla nere spionhistorierna eftersom dessa inte intresserar den kvinnliga läsekretsen.
Men Guillou har andra skäl att undvika ämnet. Han inser såklart att det skulle blivit uppståndelse om han berättat att han fick pengar av KGB. Även om syftet var att skriva om det. Inte alls så mycket rabalder som det nu blev förstås. Då hade han ju haft formuleringsinitiativet.
Det finns en lärdom att dra av detta. Har man i ungdomen begått dumheter, och det har alla i varierande grad, så är det bäst för kända personer att vara först med att berätta. Ta Ingmar Bergman och Ingvar Kamprad, t ex. Den förstnämnde berättade i "Laterna Magica" om hur han i unga år var en glödande nazist.
Han möttes då mest av fascination och rentav sympati. Kamprad, som ju var nazist långt efter kriget, höll tyst om det. Men avslöjades och fick så kämpa för att rädda sin heder.
Det är inget orimligt antagande att det fanns annat som lockade Guillou, mer än att bara skriva en artikel. Spänningen. Man kan se den här 23-åringen framför sig med sina drömmar, sitt narcissistiska drag.
Krogbesöken. Han var en okänd journalist utan jobb, att lockas av att få krognotorna betalda är inte så konstigt.
Jan Guillou trodde aldrig att det här skulle komma fram. Han fick en kalldusch när Expressen konfronterade honom med att hans vän Arne Lemberg "tjallat" för Säpo.
I bokens nya kapitel begår författaren karaktärsmord på sin vän, som ju mördades på riktigt när han var på journalistiskt uppdrag i Idi Amins Uganda. Lemberg var en ångestdriven bedragare, skriver nu Guillou. En annan reflektion är att Lemberg kanske gjorde Guillou en tjänst. Lembergs Säpo-rapport innebar att KGB-jobbet rann ut i sanden, enligt Guillou.
Vad hade hänt om det hela fortsatt? KGB hade ju en hållhake på honom, han hade fått pengar - mot kvitto. Hade han i det läget så lätt kunnat ta sig ur?
Själv går författaren med på att han var naiv. Men det är givetvis mycket värre än så, det är om inte annat omdömeslöst. Men inte ska han dömas till evig förtappelse för det som avslöjats.
Det var bara det jag ville säga.