Jämställdhet är inte coolt längre
Har ägnat julen åt att läsa färdigt boken "Kronprinsessan" av Hanne Vibeke Holst. Boken handlar om en ung kvinna som, utan att ha gått den långa vägen inom politiken, får erbjudande om att bli Danmarks nya miljöminister. Möjligheten ges till Charlotte, som bokens huvudperson heter, utifrån hennes meriter inom miljölobbyn.
Författarinnan Hanne Vibeke Holst inspirerade Kikki Göransson till dagens ledare. FOTO: SCANPIX
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Männen i partiet är oroliga och känner sig, helt berättigat, hotade. Istället för de grå eminenserna kommer här en positiv och framåt ung kvinna som "talar så folk förstår" och om frågor som engagerar många. Den gamla miljöminsterm, som petades från sin post, smider tillsammans med likasinnade planer för att störta henne och dra henne i smutsen.
Tjejer straffas dubbelt
Jag har ingen erfarenhet om att jobba som minister men det behöver man inte heller ha för att känna igen sig i den här boken. Som ung och som tjej straffas du dubbelt. Du prövas dubbelt så hårt som dina manliga kolegor och dubbelt så hårt som dem som är äldre än du. Om du sedan har fler år än de inom politiken spelar ingen som helst roll. Jag känner också igen det ständiga ifrågasättandet, kan hon verkligen? Hur kan hon uttala sig om detta, hon som är så ung, oerfaren, naiv eller något annat nedlåtande som man hittat på. Nu tror ni säkert att jag ska säga att allt är männens fel men det tänker jag inte göra för kvinnor kan bete sig på samma sätt som de äldre männen i "kronprinsessan". Ibland kan de till och med vara värre.
Män stödjer män
Män stödjer män och kvinnor stödjer också män, hörde jag en gång någon uttala och ack så sant det är. Kvinnor får bara stötta varandra när vi alla finns i något slags "mysigt" tycka- synd- om- kollektiv. När sedan någon lyckas krossa glastaket och nå makten, ja då försvinner stödet och skitsnacket tar vid. Då är man inte längre värd att stötta, då har man svikit det kvinnliga kollektivet. Detta är naturligtvis inte något som sägs rakt ut, du bara vet och känner och du känner det starkt. Fast det borde vara precis tvärtom. Det är när du får makt och plötsligt blir satt i en ny och oftast utsatt position som hjälpen och stöttningen borde vara som störst. Men, det blåser som bekant hårt på toppen och du får ofta ta alla vindbyar själv.
Vi vet att det är så här, jag vet att det är så här, jag har mött problemet från SSU och hela vägen fram till där jag är idag med ett ordförandeuppdrag i en traditionellt manlig nämnd. Och jag har mött samma beteende både från kvinnor och män. Andra har precis samma erfarenheter, också personer med topposter inom politik eller näringsliv. Ändå finns det där, spelet, utsättandet, tisslandet bakom ryggen och kravet på att vara så mycket bättre än alla män och om du misslyckas faller du också hårdare än alla män.
Jag upplever just nu en backlash inom jämställdhetens område. Jämställdhet är inte en cool politisk fråga. Vänsterpartiet nöjer sig med att Gudrun agerar riksfeminist och socialdemokratin har lugnt lutat sig tillbaka efter att man skrivit in feminismen i partiprogrammet. Men det räcker inte. Kampen för likabehandling måste föras varje dag, i alla forum och sammanhang, inte enbart i kongresstal eller i partiprogram. De som känner att man blir sämre behandlad på grund av kön eller ålder måste säga ifrån, hur jobbigt den än må vara. För om ingen säger något legitimeras beteendet och de som beter sig kan lugnt fortsätta sitt ojämställda och kränkande agerande.
<a href=mailto:kikki.goransson@folkbladet.se><FONT COLOR="#0033CC">kikki.goransson@folkbladet.se</a></FONT>