Jag vill skiljas ? från författarna i skvallerpressen
Christer Sandberg
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men allt stannar av i lokalen. Uppmärksamheten är total på vårt bord. Några gör sig ärenden för att komma ännu närmare.
- Det här känns konstigt, lika bra att vi går, säger jag.
- Det är okej, man vänjer sig.
Så kanske det är. Men kan prinsessan Madeleine verkligen vänja sig vid att se sig exponerad på Expressens mittuppslag. Med rumpan i vädret iförd bikini när hon kysser sin pojkvän. Sju bilder varav en i elefantformat. Dagen efter recenseras bikinin av en trendexpert.
" Trekantsbikinin" har verkligen gjort come-back". Där ser man.
<b>Se& Hör</b>
Jag brukar ju försvara kvällspressen. Och det gör jag fortfarande.
Det finns mycket som är alldeles lysande. I samma tidning som bilderna på Madde finns kvalificerade texter. Det direkta tilltalet. Viljan att kommunicera. När ord och bild samverkar så att det blir svårt att ta blicken från tidningssidan. Men ärligt talat:
Ibland undrar jag om det som skälls för dålig journalistik per definition är journalistik över huvudtaget.
Paparazzi-bilderna på prinsessan kanske trots allt är det.
Tjejen var ju i alla fall där och pussade pojkvännen.
Men ta den där löpsedeln om Lasse Berghagen i Se & Hör:
" Jag vill skiljas!"
Kopplad till en bild på Lasse och hans fru. Den som köper S & H får veta att Berghagen tycker att det räcker nu med Allsång på Skansen.
Han vill skiljas. Från uppdraget att vara programledare.
<b>"De vill ljuga"</b>
Ansvariga utgivaren heter Tua Lindström. Jag har talat med henne några gånger. Det är en stressad kvinna som talar fort.
Hennes företrädare är en gammal Expressen-veteran som på gamla dar fick för sig att det kunde vara kul att ge ut en riktig skvallerblaska.
- Till slut gick det inte. De ville ju att man skulle ljuga, sa han till mig.
Så är det förstås med den riktiga skvallerpressen. De svenska är visserligen snällare än motsvarigheterna i övriga Europa.
<b>Mette-Marits tvillingar</b>
Norska Mette-Marit har t ex fått läsa i tyska veckotidningar att hon har ett förhållande med sin chaufför och fött tvillingar som hon adopterat bort. Rena påhitt alltså.
Nog är det sant att det verkligt sjuka är att vi på 2000-talet har kungadömen där ämbeten går i arv. Men Mette-Marit är ändå en människa. Madeleine också.
Och Lasse ska inte behöva krocka med den där lögnaktiga löpsedeln när han går till kiosken.
<b>Guillou och sanningen</b>
Vid en debatt i Linköping i förra veckan svarade Jan Guillou på vad som var skillnaden mellan att vara författare och journalist.
- En journalist måste hålla sig till sanningen, som författare kan man hitta på, sa han.
Såklart. Skillnaden mellan fakta och fiction. Mycket kan sägas om Folkbladet, Norrköpings Tidningar, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och för den delen Expressen och Aftonbladet.
Om bildval och infallsvinklar. Om att en del förstoras upp.
Men journalister diktar faktiskt inte upp berättelser.
Skribenterna i skvallerpressen som gör det är alltså inte journalister - utan författare. Inte tror jag att någon av dem får Nobelpriset. Men det kanske är som samtidslitteratur skvallerpressen ska läsas. Verkligheten vriden upp i fiction.
Blanda inte ihop det med journalistik bara. Jag vill skiljas från att sammanblandas med författarna i skvallerpressen.