Det kändes som en klyscha men just då sket jag fullkomligt i att jag ville spela huvudrollen i en romantiskt komedi. Om tågstationens högtalare hade börjat spela "Love lift us up where we belong" hade jag blivit förvånad men inte besviken.
Krönika
Min fru skulle flytta. En helt ny vardag skulle klampa in i vår lägenhet. Den skulle kasta om tavlorna, flytta på sofforna och kanske trycka bort doften som hon noggrant lämnat överallt. Gräsänklingslya, köttbullar och makaroner och TV-spel i veckorna, herr och fru Engströms kärleksnäste, kycklingfilé och rotfrukter i ugn och morgonpromenader på helgerna.
Jag visste att helgerna skulle falla mig mer i smaken. Att konvertera till hennes man var aldrig några problem. Att bli en halv ungkarl igen är däremot något som skrämmer mig. Jag var tvungen att ge allt. Jag ville göra en storartad entré. Bara dyka upp och tilta hennes värld och vara lika spännande som jag var första gången. Men tre år av kärlek har säkert gjort mig till en rätt förutsägbar man. Precis som stationen. Där var allt precis som det alltid brukar vara och det fanns inga kulisser eller ledmotiv att ta hjälp av.
Tio minuter kvar. Hon satt på perrong sju och jag gick tvärs över spåren, snubblade på trätrallen men fick tillbaka balansen lika snabbt. Det var som om plankorna legat där i 50 år för att håna mig mitt i mina viktigaste steg. En påminnelse till spolingen som kaxigt trodde att en snygg entré kunde ändra framtiden. Hon kommer flytta. Självklart ska hon flytta. Självklart. Det slog mig när jag kunde gå upprätt igen - beslutet var redan taget. Och den filmiska sortin kunde jag fetglömma.
Hon såg mig på håll och blev glad förstås. Men som sagt, förutsägbarheten hos mig stank säkert lika mycket som billig parfym. Old spice. Hade det inte varit för mannen som kedjerökte cigarett efter cigarett skulle odören ha spridit sig till de väntande tågresenärernas näsor och slagit ut deras luktsinne, åtminstone temporärt.
Men jag var i alla fall där. Jag visade mitt hjärta. Det blev ett par kyssar och ögonen blev fuktiga. Ord som lovade, lovade och lovade igen. Det skulle funka - lösningarna fick komma efter hand. Ungefär så sa vi. Tåget rullade in och perrongens gäster tryckte sig så långt ut på betongplattan de bara kunde. Först ombord. Djungelns lag. Hon satt kvar. Det var bara hon och den kedjerökande mannen som hade is i magen att vänta en liten stund till. Jag tolkade det som om att de båda hade något som var svårt att överge. Visselpipan tjöt. Hon släpade sin stora väska ombord. Han hängde med halva kroppen utanför tåget. Sista blosset. Sen försvann de.
Jag stod kvar och hoppades på att nästa uppmålade bild skulle bli verklig. Jag var beredd på att hon skulle dra ner fönstret häva sig ut och säga saker som skulle få mig att springa så långt som perrongen räckte till. Jag såg henne inte ens. Rutorna var för mörka och inte alls gjorda för en film. Det enda jag fick var en suddig spegelbild av mig själv. Jag såg redan annorlunda ut. Jag hoppas att du kommer tillbaka.