Luften klibbar i nattklubbslokalen där ett hundratal människor chippar efter det lilla syre som finns kvar. Spilld sprit, en mix av parfym och svett bildar en osmaklig odör som sticker i näsborrarna. Musiken, eller basgången, är öronbedövande och monoton men avgudas av årskortsgänget från World Class.
Toaletten blir en frizon från terrorn. Bort. In. Hämta andan. Jag hinner inte ens fibbla upp gylfen innan ett bekant ansikte tittar på mig undrande.
- Vad fan gör du här?
Han har inte avslutat meningen innan jag vill svara:
- Inte en jävla aning.
På krogen har jag alltid tagit ett steg tillbaka. Oftast tagit flykt till ett hörn - inte nödvändigtvis mot Black Jack-bordet - där dansgolvet inte kan skymtas och ingen skulle komma på den idiotiska idén att beträda det. Kort och gott: en missanpassad loser. En torr och grå jävel som förpestar övertända rumlares kväll.
Det är inget jag valt, handen på hjärtat. Jag bara faller i färglös koma så fort jag kliver in i lättsinnighetens högborg. Varför? Jag vet inte.
Vad valet att dra sig undan och bromsa i en miljö där det ska gasas kommer ifrån får någon hjärnskrynklare svara på. Men jag känner mig inte hemma. Så jävla långt ifrån det går att komma faktiskt. Det är ett problem.
Jag avundas showen på dansgolvet. De som ger allt där ute i trängseln, skrattar och verkligen ser ut att ha genuint kul. I stället gnäller jag för femtioelfte gången över att musiken suger. Att discjockeyn borde korsfästas för att han eller hon inte kan spela en enda låt byggd på sång, gitarr, bas och trummor.
Bara en satans basgång, där jag kommer på mig själv att tycka att allt verkligen låter likadant. Skitmusiken i mina öron är inte dock inte boven. Jag är inte 18 längre, krogen är inte lika spännande. Det mesta känns som en repris i vimlet.
Pirret och förhoppningen att hon kanske är där har jag glömt bort hur det är att känna. Det känns mer som man ramlar ut för att vara pliktskyldig mot sig själv och polarna. Väl på krogen blir det inte mer än ett "Tjena, läget?" innan instinkten att dra sig undan sätter in.
På avstånd hittar jag inga svar om mitt missanpassade krog-jag och vad det kommer ifrån. Tvärtom. Jag följer de bicepspumpande hannarnas jakt på byte med avsmak. Uppställda på rad är blickarna fästa på Tyra Sjöstedt-läsarnas utstuderade dansmoves.
Korta jeansshorts drar till sig långa blickar. Närmast en sliskig musikvideo vinner. Plötsligt noterar jag att det faktiskt byts låt. World Class-gänget klatschar och applåderar på ett sätt som bara kan tolkas att det är deras låt.
Blondinerna som nyss drog munbloss på uteserveringen skyndar in för att ta plats på dansgolvet. Då blir muggen enda räddningen. Precis när jag oskyldigt och så smidigt det bara går tacklat mig in för en plats vid pissoaren ser jag det bekanta ansiktet, kanske att han heter Tomas. Kanske Micke.
- Vad fan gör du här?
Han menar självklart stället, vad jag gör på stället och inte på muggen.
Svaret skulle dock funka oavsett.
- Inte en jävla aning. Jo, lättar på trycket.