<I>Rakt på sak:</I> Vänstersmockan som gick hem
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
<b>Högerstyret slut </b>
Den långa vägen tillbaka in mot mitten leddes av först Neil Kinnock och sedan Tony Blair, som 1997 vann en brakseger över de konservativas John Major. Labour fick 419 platser i parlamentet mot 165 för de konservativa. Tjugo års högerstyre var slut, Tony Blair gjorde snabbt klart för britterna att denna gång tänkte Labour stanna ett bra tag vid makten. Britterna verkar hålla med honom, för Labour har behållit ett nästan osannolikt stabilt försprång över de konservativa. Labours stöd har, bortsett från en doppning i samband med bensinkrisen förra hösten, legat kring 50 procent, mot cirka 30 procent för de konservativa.
<b>Thatcher i farten</b>
Men opinionssiffror är en sak, val en annan. Den 7 juni inträffar sanningens minut för Blair & Co. Då ska det på grund av mul- och klövsjukan uppskjutna valet till parlamentet äga rum. Det kan förefalla vara en hopplös uppgift att behålla en så stor majoritet, men faktum är att opinionssiffrorna fortfarande pekar mot en rejäl Labourseger. Ett tag såg det ut som om majoriteten till och med skulle kunna öka, men de konservativa har knappat in något på Labours försprång.
Detta sedan Margaret Thatcher, eller Lady Thatcher som hon numera tituleras, än en gång dängt handväskan i bordet och förklarat att det nu handlar om britternas frihet och oberoende. Med Labour kommer England av lösas upp och försvinna in i Europa. Med de konservativa finns det fortfarande hopp om att Storbritannien ska överleva som en oberoende nation. Det finns inga halvmesyrer, ingen tredje väg och ingen andra chans, dundrade Järnladyn till partivännernas jubel.
<b> Munkavle på Jospin</b>
Draghjälpen kan visa sig något tveeggad för de konservativa, eftersom partiledningen inte är fullt så kategorisk i Europafrågan. Fru Thathchers stridssignaler riskerar att tända det för tillfället avdomnade inbördeskriget om Europa inom det konservativa partiet.
Men inte heller Blair har det helt lätt med Europa. Just nu försöker han så gott han kan sätta munkavle på sina europeiska partivänner, och i synnerhet kollegan Jospin i Frankrike, för att förhindra utspel om Europas förenta stater före valet.
<b>Läget under kontroll</b>
Själv har Blair lovat att "utvärdera" EMU-frågan inom två efter valet. Men att ge upp det urstarka pundet till förmån för den än så länge rätt skakiga euron är inte populärt i England. Bortsett från pundets starka symbolvärde inte bara för Thatcher utan för de flesta britter.
Blair vill, men törs han? Vi lär få vänta ett tag innan britterna bestämmer sig. Och så länge britterna tvekar, så lär Göran Persson också tveka. Bra är väl det - ingen vill väl ha sin lön eller pension omräknad till euro med dagens växlingskurs på våra kronor? Dvs förbli en evigt fattig svensk turist.
Men bortsett från Europa, har Labour det mesta under kontroll. De enda protestanter jag såg var några jägare som inte längre får hetsa hundar och ryttare efter traktens rävar som de vill. Och en grupp pensionärer som väntar på att Labourregeringen ska återställa pensionernas koppling till löneutvecklingen, avskaffad av Thatcher 1990. Och de lär få vänta.
På landet råder fortfarande viss oro kring den inte helt utrotade mul- och klövsjukan. Men det är ingen fråga som de konservativa kan profitera mycket på.
Annars är det mest journalisterna som bråkar över att de inte får komma i närheten av Tony Blair. Trots att de betalt dyra biljetter till kampanjbussen. Labours valledning har en stenhård kontroll över partiets framträdanden. Att ta sig in i Labours högkvarter i Millbank Centre är tuffare än att komma objuden till Pentagon. Väl inne, vill ingen låta sig fotograferas och allt som sägs är "off the record". Det är nästan skrämmande hård likriktning. Labour har lärt läxan från de kaotiska åren, när ingen visste vem som talade på partiets vägnar och de konservativa kunde vantolka budskapet som de behagade.
<b>Smockan gick hem</b>
Det säger en del om Labours styrka just nu att valmanifestet säljs i kioskerna för 2.50 pund (37 devalverade svenska kronor). Och affärsmännen står i kö för att lämna bidrag till partiets valkassa. Ekonomin blomstrar och britterna är överlag nöjda och belåtna. Få ser någon större anledning att byta ut Labours populära ledartrojka Tony Blair, Gordon Brown (den pouläraste finansministern sedan andra världskriget) och Blairs ställföreträdare John Prescott. Den senares popularitet steg avsevärt sedan på ett valmöte attackerats av en mycket yngre demonstrant som han resolut fällde med en välriktad vänsterkrok. Alla trodde att Prescotts politiska karriär var slut, men vänstersmockan gick rakt in i britternas hjärtan. Äntligen en Labourregering med litet stake i! Slaget kommenterades till och med på sportsidorna. Proffsboxarna var imponerade.
<b> Blek högerledare</b>
Ett sånt gäng byter man inte bort mot en bleklagd tunnhårig högerledare med ännu mindre utstrålning än Bo Lundgren, om nu detta är möjligt. Och hans lika bleksiktiga rivaler om makten i den konservativa ledningen. Sedan må det vara problem med järnvägarna, skolorna och sjukvården. Ingen tror ändå att det blir mer pengar till dessa områden om de konservativa får makten. Med skattesänkningsprogram plankade från amerikanske presidenten Bush´s kampanj har de snärjt in sig i en härva av motsägelser. Alla inser att det inte går att sänka skatten så mycket och ändå korta vårdköerna och anställa fler lärare.
Skulle inte sätta ett pund på en konservativ valseger. Men om jag gjorde det och de vann, skulle jag bli miljonär på kuppen, som oddsen nu ser ut. Åtminstone i svenska kronor. It is the economy, stupid. Som man säger i Amerika.