<I>Rakt på sak</I> Stolt över att vara euromes
Torsten Nilsson
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Alla vet ju att betyg inte säger mycket. Vad spelar det förresten för roll om lärarna tycker att man är dum, om man har vänner som kan hosta upp fem miljarder till ens valkampanj och en bror som kontrollerar den avgörande delstaten?Och därtill får hjälp avkonservativa domare i Högsta domstolen att avbryta rösträkningen när man håller p` att förlora? Då blir man ändå vald, dum eller inte.
Inte heller ska man hänga upp sig på att vanliga amerikaner tyckte att de hade det bättre ställt ekonomiskt på A-studenten Bill Clintons tid än de har det under C-studenten George Bush, som rört till det så att till och med riksbankschefen Greenspan klagar öppet. Clinton var en vekling och skulle aldrig ha klarat av bin Ladin. Det görinte Bush heller, men medge att han låter kaxigare.
<b>Handlar om potens</b>
Nu ska Bush invadera Irak, ett redan besegrat, inringat och till allra största delen avväpnat land, för att avsätta en annan kaxig typ, Saddam Hussein. Det skulle inte förvåna mig om Saddams betyg också var litet taskiga. Om han nu ens gick i skola.
Skjuta kan han i alla fall.
Ytterst handlar det om potens. Den italienska porraktrisen och parlamentsledamoten Ciccolina lovade redan förra gången det begav sig att åka till Bagdad och personligen avväpna Saddam i sängen. Men hon fick aldrig chansen och så gick det som det gick.
Hon lär inte få chansen med den kristna högerns skyddsling Bush heller, så kriget är oundvikligt. Sedan må Chirac och Schröder och andra europeiska ledare tjoa hur mycket de vill i FN.
<b>Inget att räkna med</b>
Det gamla Europa är ändå ingenting att räkna med i världspolitiken. The Euros, som vi numera kallas i fundamentalistiska kretsar i USA, är kraftlösa, undfallande, falska mesar som hellre spenderar sina euros på vin, semestrar och uppumpad välfärd än att lägga dem på försvar. För att citera den brittiske författaren Timothy Garton Ash som studerat den amerikanska antieuropeismen i Irakkrigets skugga.
Troligen är vi till största delen homosexuella och kastrerade också. I motsats till de virila heterosexuella amerikanerna.
Inte ens den ivrigt svansviftande Tony Blair i Storbritannien går helt fri från kritik. Han buntas ihop den amerikanske utrikesministern Colin Powell, som inte är så glad att gå ut i krig, gammal militär som han är.
Anledningen är att Blair och Powell förordar den onädiga och hindersamma omvägen över FN. Ingen ska skriva amerikanerna på näsan vilka man ska starta krig med.
<b>Hukar i stormarna</b>
Det lilla Sverige hukar förskräckt i stormarna. Allt har med ens blivit så komplicerat. På vilket ben ska vi stå? USA för vi inte stöta oss med. Då vet man aldrig vad som händer med exporten.
Blair kan man inte riktigt hålla med heller. Tyskarna vill inte gå i krig ens om FN sanktionerar det, oförsvarligt! Och belgarna vill inte skicka Natovapen till turkarna och tycker att den israeliske premiärministern Sharon ska ställas inför krigsförbrytardomstol. Vad har det tagit åt Europa?
Vi hakar väl på Chirac så länge. Han går ju trots allt på FN-linjen. Men han skulle inte vara så obstinat mot amerikanerna. Kanske skulle vi medla? Bush får litet krig, om Chirac får litet olja. Allt i FN:s namn. Om FN ställer sig bakom kan det ju inte vara fel... eller kan det?
Saddam måste ju avväpnas, eller ... vad var det nu han hade för vapen? Farliga var de i alla fall, säkert riktade mot Stockholm.
<b>Stolt att vara impotent</b>
Konstigt nog känner jag mig riktigt stolt över att vara en impotent euromes. Det gamla Europa består, Bushfolket förgår.
Redan nästa år är det presidentval i USA. Tro inte på talet om att vanliga amerikaner gillar det här kriget. En stor del av kongressen var emot det. Miljoner amerikaner säger nej, hundratusentals ställer upp i fredsrörelsens protester.
Gå ut och demonstrera mot kriget idag! Så kanske det blir litet stake i vår regering också.