<I>Rakt på sak</I> Rösta NEJ - om du tycker som Persson!
Torsten Nilsson
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Lars Stjernkvist får lägga på ett kol om han ska hinna föra "kamratliga samtal" ens med alla motspänstiga heltidspolitiker (s) före den 14 september. Det är inte heller lätt att på ett fint sätt säga till ledande socialdemokrater att de visserligen får ha åsikter, men helst inte uttala dem.
Att folk blir sura kan möjligen bero på att partiledningen tidigare skapat intrycket att den här frågan skulle lyftas över partiet, för att inte splittra socialdemokratin och äventyra regeringsmakten.
Det trodde antagligen också de EMU-kritiska statsråd och statssekreterare som lät sig enrolleras i Perssons regering. Kan tänka mig att de rentav såg sin roll som en sorts brobyggare i EMU-frågan och just därför var önskade och välkomna i den socialdemokratiska regeringen.
Nu får de veta av regeringschefen att de är illojala och bör knipa käft.
<b>Inte splittra partiet</b>
Nåja, de här stämningarna hinner kanske lägga sig till september. Värre är att den socialdemokratiska ledningen fortfarande inte har någon riktigt klar linje i sakfrågan. Och då menar jag både EU och EMU, för det går inte att särskilja inställningen till EMU från hållningen till EU i allmänhet.
Persson hade länge svårt att bestämma sig i EMU-frågan, eller intog en pragmatisk hållning som han själv föredrog att kalla det. Men inför det svenska ordförandeskapet i EU blev det nödvändigt att ta ställning, och en extrakongress på våren 2000 fastslog att socialdemokraterna nu var för EMU, åtminstone i princip och under vissa förutsättningar.
Men sedan fördes frågan åter bort från dagordningen för att inte störa valrörelsen 2002.
Nu ska EMU-frågan i alla fall avgöras, och den tidigare pragmatismen är som bortblåst. Nu måste det bli ett ja i folkomröstningen till varje pris, annars är det ingen hejd på de olyckor som kommer att drabba vårt land.
I pressen spekuleras det om att Persson vill bli EU:s förste president, om den posten nu inrättas. Och då går det ju inte att komma från ett land som inte vill vara med i en av de viktigaste institutionerna i det framtida Europa.
Jag tvivlar på att svenskarna köper det argumentet för EMU.
<b>Hänger inte ihop</b>
Men värre är att det finns en klyfta mellan Perssons EMU-linje och hans EU-politik i allmänhet. De flesta ekonomer, inklusive regeringens egen EMU-utredare, tycks numera anse att det rent ekonomiskt inte spelar någon större roll om vi byter till euron eller fortsätter med kronan.
I stället trycker de på de politiska fördelarna med ett medlemskap, dvs att vi stärker Europa (och vårt eget inflytande) genom att överlåta mer av vår beslutanderätt till europeiska organ. Men det är ingenting som Persson ställer upp på.
Persson är emot ett federalt Europa. Han motsätter sig allt tal om att öka det överstatliga inslaget genom att stärka de europeiska organen, som EU-parlamentet och EU-kommissionen. I stället vill han öka regeringarnas makt i EU.
Lustigt nog är det just den argumentationen näringsminister Leif Pagrotsky använder när han argumenterar mot ett EMU-medlemskap:
eftersom jag inte vill se en utveckling mot ett federalt EU har jag svårt att hitta något tungt vägande skäl för att ge upp penningpolitiken. Skriver han i Tiden-artikeln som utlöste Perssons bannbulla.
<b>Pagrotsky har rätt</b>
Själv kan jag inte se annat än att näringsministerns argumentation hänger ihop bättre än statsministerns. Om man inte vill se ett federalt Europa, hur kan man då propagera för att Sverige ska ta det största steget i överstatlig riktning sedan vi gick med i EU 1995?
Tycker man som Persson, ska man säga nej till EMU, inte ja. För det är väl inget argument att vi ska gå med bara för att "alla andra gör det", som Persson antydde härom dagen.
Själv ska jag rösta ja, för att jag ? i motsats till Persson ? tycker att det är bra att EU utvecklas i federal riktning. Bättre ett överstatligt Europa än en svensk skendemokrati, där vi har kvar den formella beslutanderätten medan besluten i verkligheten fattas i Bryssel.