<I>Rakt på sak</I> Persson saknar karta och kompass
Torsten Nilsson
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det har inte varit lätt att få något grepp om var Sverige står i Irakfrågan.
Det här överraskande klara uttalandet av utrikesminister Anna Lindh hittade jag på Palmecentrets hemsida (http://www.palmecenter.se/>www.palmecenter.se), en plats för debatt i Olof Palmes anda.
Socialdemokrater som inte riktigt känner igen den socialdemokratiska utrikespolitiken hänvisas dit för tröst och vägledning.
Nu tror jag inte att det är Anna Lindhs fel att Sveriges röst i världen blivit så ängslig och svag på senare tid. Orsaken får sökas på annat håll i regeringen. Statsministern verkar sakna både karta och kompass i den internationella terrängen och låter ibland mer som en utrikeskorrespondent än som en statsman.
Inte blir det bättre av att hans referat av världshändelserna ofta slutar i dystra profetior om att det nog blir krig till sist. Det är möjligt att han har rätt, men det är i så fall ingenting som Sverige ska acceptera stillatigande.
<b>Sveriges röst hörs</b>
Sverige sitter inte i säkerhetsrådet, men har andra fora. EU t ex. Det vore naturligt att Sverige kraftfullt och öppet ställde sig på Frankrikes och Tysklands sida mot Storbritanniens krav på att FN ska gå i krig mot Irak. Men Sverige tycks "passa" även där. Av rädsla för USA, omsorg om EU:s redan spräckta enighet eller vad?
Sveriges röst är inte betydelselös. Den amerikanska opinionen, som inte alls är så entydigt för kriget som det ibland framställs i svenska media, är lyhörd för utländska reaktioner. Många amerikaner tycker det är pinsamt att USA:s allierade i Europa, förutom den alltmer isolerade Blair, verkar vara några gamla kommunistländer.
Medan de gamla demokratierna i Europa tar avstånd från krigsplanerna.
<b>Friskare debatt i USA</b>
Faktum är att debatten i USA är både friskare och öppnare än den svenska. En rad städer, kyrkor och andra organisationer går emot Bushs planer.
Att gå emot den planerade invasionen av Irak, är därför inte att gå emot "amerikanerna" eller ens "USA". Det är inte heller ett utslag av "antiamerikanism". Det är att visa sund skepsis mot en supermakts anspråk på att ensam får styra världen.
Det borde inte vara svårt för en socialdemokratisk regering.
<b>FN kan inte skadas</b>
Ibland verkar den svenska regeringen vara orolig för att FN ska skadas obotligt om det säger nej till USA:s krigsplaner. Men hänger verkligen FN:s framtid på att säkerhetsrådet gör som den nu sittande administrationen i Washington vill och startar ett krig som få utanför denna administration tror på?
Visst kan det här och var i världen uppfattas som ett bakslag för världsorganisationen om säkerhetsrådet inte kan ena sig om en linje i Irakfrågan. Men ännu fler kommer troligen att uppfatta det som en seger för världsorganisationen att den inte fallit undan för en supermakts påtryckningar att få använda våld mot en medlemsstat i en situation när våldsanvändning i de flestas ögon inte alls är relevant.
På längre sikt gagnar man antagligen FN:s och världsfredens intressen bäst genom att låta FN stå vid sidan denna gång. Världsorganisationen kommer säkert igen. Om inte annat så lär FN snabbt få en roll i efterkrigs-Irak. Det är väl inte många som tror att USA och britterna skulle kunna styra Irak som något slags protektorat åratal framåt. Vi lever i alla fall på 2000-talet.
<b>Alternativ till krig</b>
Men vi behöver inte gå omvägen över ett krig för att hjälpa irakierna att ta sig ur sin onda cirkel. Medan säkerhetsläget hålls under kontroll genom fortsatta inspektioner, bör den civila hjälpen utökas. Irak behöver mer kontakter, mindre isolering. Bara så kan vi lägga grunden för en normalisering av detta land, som för inte så länge sedan hörde till de mest utvecklade i Mellanöstern.
Sverige kan spela en viktig roll i den fredliga processen, i synnerhet om vi nu tar entydigt avstånd från förhastade våldslösningar.