Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

<I>Rakt på sak</I> På knä för Bush

Torsten Nilsson

Torsten Nilsson

Foto:

Norrköping2003-06-10 00:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
President George W. Bush har svept genom Europa.
Ett nedslag i Polen - ett land som är beroende av miljardbidrag från det "gamla" Europa för att få sin efterblivna ekonomi på fötter, men som hellre köper amerikanska vapen än europeiska, för att tacka den polska regeringen för att den skickade några hundra soldater till Irak och hjälpte till att splittra Europa. Blivande EU-medlemmen Polen ska nu få ansvar för en del av det illegalt ockuperade Irak. Det betyder förtur för polska företag vid återuppbyggnaden.
Ett nedslag i Ryssland för att omfamna "gamle vännen" Putin, som förutom några föråldrade kärnvapen också har olja som amerikanerna kan behöva i framtiden för att hålla igång alla sina stadsjeepar. Kanske också för att ge Putin goda råd om hur han ska slå ner de tjetjenska rebellerna.
Till sist en snabb rusch genom G8-mötet i Frankrike. Med amerikanska flaggan på rockuppslaget, medan alla andra ledare gick med G8-symbolen. En perfekt illustration till hur den nuvarande amerikanska administrationen förhåller sig till internationellt samarbete.

<b>På knä för segraren</b>
I Evian tävlade de europeiska ledarna i undfallenhet för Segraren. De uppträdde som förlorare. Varför? Rättfärdigas ett krig i strid med folkrätten bara för att det vinns av angriparen? Var fanns frågorna om Saddams massförstörelsevapen, de som hotade USA och hela världen och som var ett av USA:s motiv för kriget? Ännu har inga påträffats, trots intensivt letande.
EU:s ledare borde åtminstone ha vågat ställa samma kritiska frågor som nu ställs i amerikanska kongressen och brittiska parlamentet: Ljög Bush och Blair, eller blev de totalt vilseförda av sina underrättelsetjänster?
Blair är mest illa ute. Han närmast svor på att Saddam hade massförstörelsevapen som kunde sättas in mot bl a Storbritannien "inom 48 timmar". an satte sin heder på pant, nu vill brittrna syna korten.
I UA avslöjas att Colin Powell var kritisk till de information som han senare presenterade i FN. Källor i CIA uppger att de kände sig pressade av vicepresident Cheney att lägga fram material som passade in i krigsplaneringen.
Ryktena har ännu inte drabbat presidenten politiskt. Men skulle det visa sig att Bush ljugit eller eljest vilselett det amerikanska folket, sitter även han löst.

<b>Var är demokratin?</b>
Var fanns frågorna om den demokrati som skulle införas i Irak sedan Saddam störtats?
Härom dagen lät USA:s ståthållare i Irak meddela att landet under överskådlig tid ska styras av USA och dess bundsförvanter, med hjälp av några handplockade irakiska "rådgivare". Anledningen är uppenbar: USA vågar inte släppa fram någon folkgrupp av betydelse till makten.
Den största, shiamuslimerna, är för nära lierade med Iran och deras ledare är hel- eller halvfundamentalister. Sunnimuslimerna var för nära lierade med det gamla styret och kurderna är separatister. Och alla tre grupperna kan bli ett hinder för den amerikanisering av den irakiska ekonomin som redan inletts.
Bättre då med handplockade "rådgivare" ur exilgänget som redan visat prov på sin lojalitet mot ockupationsmakterna.

<b>Vad slags Europa?</b>
Jag förstår att europeiska ledare ibland måste "gilla läget"och att en normalisering av relationerna med världens ekonomiskt och militärt viktigaste land är önskvärd från många synpunkter. Men måste de europeiska ledarna kapitulera moraliskt för en regering som sätter sina intressen främst i alla lägen och som visar öppet förakt för internationella spelregler?
Vad återstår av kuraget och stoltheten från i vintras, när åtminstone det kontinentala Europa ställde upp för en internationell rättsordning och tog obehaget att stöta sig med världens enda supermakt?
Och hur påverkas unga européers tilltro till det europeiska projektet av den förödmjukande behandling som de europeiska ledarna låter sig utsättas för?

<b>Sänkta räntekostnader</b>
Den frågan har bäring också på den svenska EMU-omröstningen. Persson talar helst om sänkta räntekostnader, men folk i allmänhet är mer intresserade av vad det är för slags Europa vi ska knyta ännu starkare politiska band med:
- Ett starkt och självständigt Europa som värnar om internationell rätt,demokrati ochmänskliga rättigheter, eller en filial till ett alltmer imperialistiskt sinnat USA?
Läs mer om