<i>Rakt på sak:</i> Nu lever vi i nya tider!
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En av de hårdaste motståndarna till löntagarfonderna var dåvarande SAF-ordföranden Curt Nicolin. Nu sitter hans son Tomas Nicolin som chef för Tredje AP-fonden. Där har han under våren uppmärksammats för att ha delat ut 15 miljoner till sig själv och sina medarbetare i fonden som "bonus" ovanpå rikligt tilltagna löner.
Vad bra, tänker ni kanske. Då måste ju mina pensionspengar ha förvaltats väldigt bra och förökat sig under året som gick. Måste tyvärr göra er besvikna. Tredje AP-fondens kapital minskade med 12,5 miljarder kronor under 2002.
Hur kan man då få bonus, undrar ni kanske. Nja, svarar förre SAF-chefens son:
- Det var dumt av mig att kalla det för bonus. Jag borde kallat det "rörlig lön" i stället!
Det förklarar ju allt. En rörlig lön rör sig förstås bara uppåt. Ser i ett pressmeddelande att Tredje AP-fonden "upphandlat en leverantör av etikanalystjänster," en brittisk konsult förstås. Hur vore det om man gav konsulten i uppdrag att utreda etiken i fondledningens bonusprogram?
<b>Inget för arbetare?</b>
Jodå, styrelsen för Tredje AP-fonden utses av regeringen Persson. Den utser numera gärna direktörer till representera löntagarna även i pensionsfondernas styrelser. Men det finns i alla fall några representanter för facket i Tredje AP-fondens styrelse, däribland LO:s chefsekonom Dan Andersson. Det är möjligt att Andersson protesterat hej vilt i styrelsen, men utåt har han inte haft några synpunkter på Tomas Nicolins bonusprogram.
I Första AP-fonden sitter ingen mindre än LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin med flera kända socialdemokrater. Där har man också ett bonusprogram. Direktörerna får en extra dusör på tre miljoner, fast fonden gick back med 18,7 miljarder i fjol.
På fondens hemsida kan man läsa att "syftet med bonusplanen är att stimulera medarbetare vid fonden till resultatförbättring samt att fokusera organisationen på de mål och utveckling av de kompetenser som är av särskild betydelse för fonden".
Wanja Lundby-Wedins medlemmar undrar förstås varför bara direktörer får extra betalt när det går dåligt. Många LO-medlemmar jobbar i företag som gått nästan lika uselt som AP-fonderna. De kunde väl också behöva litet uppmuntran?
<b>Statens höjdare</b>
Men fonddirektörernas bonusar är ändå bara småpotatis jämfört med vad höjdarna i de statliga företagen får som belöning för sina misslyckade affärer.
Anders Igel och hans meddirektörer i näringsdepartementets skötebarn Telia Sonera får dela på 105 miljoner kronor i bonus. Trots en brakförlust på 48 miljarder (48.000.000.000) under förra året. Och Vattenfalls VD Lars G. Josefsson kan få 6,25 miljoner i bonus, om elbristen fortsätter så att Vattenfall kan håva in nya miljarder från de svenska elkonsumenterna.
Telia och Vattenfall representerar en ny, intressant utvecklingslinje i kapitulationen för marknadskrafterna, de s k avregleringarna. De sägs vara så framgångsrika att de nu går på politisk export till Europa.
Frankrike och Tyskland är länder som ska övertygas om att allting blir mycket bättre om fungerande samhällsservice som tågtrafik, post och elförsörjning styckas upp i bitar och överlämnas till marknadens aktörer.
Visserligen gnäller en del svenskar över försämrad service och högre priser. Men det är bara bakåtsträvare och gamla tanter som inte har internet.
På rätt spår
Miljardförlusterna i posten och SJ visar att regeringen är på rätt spår. Snart kan hela rasket läggas ner. Små käcka entrepenörer kan kuta runt med de brev som fortfarande skickas, och alla som har råd ett köpa ett begagnat växellok kan få koncession på en järnvägsstump.
Världens högsta mobiltelefontaxor visar att konkurrensen på teleområdet fungerar, och varför ska Vattenfall utveckla alternativ energi när det är lönsammare att gräva upp tyska byar på jakt efter smutsig brunkol?
Visst brukade vi socialdemokrater beskylla de borgerliga för att vilja privatisera för privatiserandets egen skull. Men det var då det. Nu lever vi i nya tider!