<I>Rakt på sak</I> När Persson lättat hjärtat
Torsten Nilsson
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
- Det har varit en lång och dyster höst. Den har varit eländig, sade Persson.
Statsministrar är ju också människor. Så man förstår att Persson också kan bli deprimerad när gråvädret lägger sin tunga och mörka kappa över Sverige och det enda roliga är att gå och köpa någon pryl som man inte behöver. Och man tänker att han borde ta regeringsplanet till solen. Går det inte att ordna nåt extra EU-möte i Sydspanien?
Men så jag läser jag vidare och förstår att statsministrar ändå inte är riktigt vanliga människor:
-Jag har funderat på varför det känts så tungt, sade Persson och fortsatte medan pingstpastorerna höll andan: Att det känts tungt beror på att jag inte fått tala.
Sade Persson som nu fått tala och alltså bör må mycket bättre. Snart kommer julen och då blir han säkert intervjuad i Sagerska palatset av någon högaktningsfull representant för Sveriges statstelevision och kommer att känna sig ännu bättre. Ja, rent av upprymd.
<b>Mycket att berätta</b>
Snäll som jag är, vill jag egentligen inte grumla Perssons nyvunna sinnesfrid. Men kan ändå inte låta bli att undra: Hade det inte varit bättre för Sverige om Persson i stället för att tala till tusen pingstpastorer satt sig att lyssna på tusen socialdemokratiska kommunalmän och kvinnor?
Våra kommunala företrädare står i den främsta frontlinjen och vet hur saker fungerar och framför allt inte fungerar i det svenska samhället, utanför Rosenbads väggar. De kan berätta om hur det är att försöka ta hand om tusentals flyktingar, sedan regeringens flyktingpolitik kapsejsat. De kan vittna om hur det känns att runtom i landet höja skatterna för vanligt folk och ändå inte få råd med de förbättringar i sjukvården som medborgarna kräver. Och hur det t ex känns att man inte kunnat ge vård åt en 13-åring med så stora psykiska problem att hon i desperationen tänder på ett varuhus, riskerar andra människors liv och vållar mångmiljonskador.
De kan berätta om hur det är att försöka komma till rätta med skolans problem utan att vare sig ha tillräckliga resurser eller en genomtänkt skolpolitik att luta sig mot. De kan berätta om bostadsbrist, polisbrist, sjuksköterskebrist och alla andra brister som till stor del är resultatet av statliga planeringsmissar. Men som de i egenskap av kommunala förtroendevalda ofta får bära hundhuvudet för.
<b>Går bakom ryggen</b>
Det kan vara tufft att sitta i regeringen, särskilt om man har så många och höga arvoden att de börjar sticka ögonen på vanliga skattebetalare och journalistdrevet släpps löst efter en. Men på det hela taget tycker jag att ministrarna, inklusive Persson, kommer rätt lindrigt undan.
Det är alltför lätt för regeringen att dribbla bort ansvaret för tunga och komplicerade frågor, som t ex sjukskrivningarna. Ingen, utom möjligtvis chefen för riksrevisionsverket som finansministern misslyckades med att avskeda, attackerar den på sina håll uppenbara bristen på effektivitet i regeringsarbetet.
<b>Dålig kommunikation</b>
Annat är det för kommunalpolitikerna. De får stå där med skammen när servicen fungerar. De kan inte skicka fram någon pressekreterare eller sticka någon annanstans och hålla föredrag. De får ta smällarna direkt, ibland bokstavligt. Det är ingen tillfällighet att hoten mot politikerna i första hand drabbar våra kommunalt förtroendevalda och bara i ringa utsträckning rikspolitikerna.
En rad incidenter under hösten visar att kommunikationen mellan regeringen och kommunerna är dålig. Ett exempel: Malmö sade på goda grunder nej till att ta emot fler flyktingar. Men en dag får kommunalrådet Ilmar Reepalu (s) av en händelse höra av sin hamnchef att migrationsverket ville lägga ut flyktingpråmar i Malmös hamn! Flyktingar som skulle behöva skolor, vård och andra kommunala omsorger.
Det är inte genom att gå bakom ryggen på sitt eget kommunalfolk som regeringen lägger grunden för en framgångsrik valperiod. Kalla snarast till stormöte i pingstkyrkan och red ut problemen!