<I>Rakt på sak</I> Medborgarnas Europa ? eller ministrarnas?
Torsten Nilsson
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sverige verkar ha kommit på mellanhand i dessa diskussioner, och tycks inte heller längre ha några allierade på regeringsplanet. I framtidskonventet representeras Sverige av en pensionerad minister, Lena Hjelm-Wallén, medan flera andra länder numera företräds av sina utrikesministrar. Persson tycks fortfarande betrakta framtidskonventet som en diskussionsklubb. Han anser att besluten ska fattas av statsministrarna, dvs för Sveriges del av Persson själv.
Frågan är bara vad som kommer att återstå för Persson att besluta om. En kompromiss har redan nåtts mellan det federalistiskt inriktade Tyskland och det mer nationellt sinnade Frankrike. Den går ut på att EU får två ordföranden: En president för Europeiska rådet som utses av statsministrarna och en president för EU-kommissionen som väljs av Europaparlamentet.
<b>Mest demokratisk</b>
Den intressanta frågan, utom hur det hela ska fungera i praktiken, är: Vilken av EU:s presidenter kommer att ha det starkaste folkliga mandatet, vara mest ¿demokratisk¿? En rådspresident som i slutna överläggningar utses av en snäv krets ministrar, efter dagsform och personlig popularitet? Eller en kommissionspresident som utses av folkvalda europaparlamentariker efter överläggningar i partigrupperna, alltså i former som påminner om traditionell parlamentarism? Svaret på den frågan kan mycket väl komma att avgöra om EU ska utvecklas till en sammanslutning av medborgare eller en sammanslutning av stater.
Persson, som vill se ett ministrarnas Europa snarare än ett medborgarnas Europa, gillar den förra lösningen och ser med misstänksamhet på att kommissionens ordförande får en förstärkt politisk roll. Det är en uppfattning som i hög grad är Perssons personliga och som borde diskuteras mycket grundligare. Inte minst inom det socialdemokratiska partiet, där frågan knappt ventilerats.
<b> I dåligt sällskap</b>
Redan innan Sverige gick med i EU såg vi socialdemokrater kommissionen som en garant för de mindre ländernas rättigheter gentemot de stora länderna. I sak har ingenting ändrats. Kommissionen utgör fortfarande det viktigaste skyddet för småstaternas intressen, och det borde vara självklart för Sverige att satsa på en starkare kommission. Inte på att ge mer makt till Tony Blair, Jacques Chirac och Gerhard Schröder.
Men då måste vi också vara beredda att acceptera att fler frågor lyfts upp och avgörs på Europanivån. Här hamnar vi ofta i ¿dåligt¿ sällskap. Medan EU:s socialdemokrater vill ha sociala garantier i EU:s författning, har den socialdemokratiska svenska regeringen slagit följe med konservativa regeringar i Europa för att motarbeta detta. Inte för att vi är emot sociala garantier i och för sig, men för att det blir "för överstatligt".
<b> Gräns mot Irak</b>
Det borde också ligga i Sveriges intresse att det utrikes- och försvarspolitiska samarbetet i EU utvecklas och antar mer bindande former, som motvikt mot USA:s alltmer utmanande hegemoni i världen. Idag spretar EU-länderna åt alla håll i utrikespolitiken. Det kommer inte att fungera i framtiden.
När Turkiet blir med, och det kanske inte dröjer så länge om den nuvarande positiva utvecklingen där fortsätter, kommer EU att gränsa till länder som Iran, Syrien och - Irak! För att inte glömma Armenien och Georgien, en annan krishärd. Tror någon att EU då kommer att klara sig utan en gemensam hållning till problemen i den delen av världen? Eller ska USA fortsätta sköta utrikes- och försvarspolitiken åt oss?
I höst ska Sverige ta ställning till euron. Borde vi inte klara ut hur vi ska ställa oss till det framtida Europa först?