<I>Rakt på sak:</I> Gula moln och lju(s)a utsikter
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Uppåt för Lars Leijonborg som tycker att invandrarna ska lära sig svenska innan de får bli riktiga svenskar. Litet uppåt också för Maud Olofsson som lyckats övertyga sina partivänner om att de svenska kvinnorna inte vill vara hemma med vårdnadsbidrag.
Svensson verkar trött och sliten, men klarar nog tio procent med vår Herres hjälp. Värre är det för Bo Lundgren, honom verkar ingen tycka om. Ju större skattesänkningar han lovar, desto sämre går det i opinionsundersökningarna. Kan ingen tala om för karln att svenskarna faktiskt inte vill ha sänkta skatter?
De vill ha bättre sjukvård, skola och omsorg och fler poliser och annat som kostar pengar.
<b>Ingen trovärdighet</b>
Vore jag i Bo Lundgrens kläder, skulle jag inte heller lova att öka tillväxten. Faktum är ju att varje gång hans parti kommit i närheten av kanslihuset, har tillväxten sjunkit. Folk i allmänhet förknippar borgerligt regerande med dåliga tider, jättelika underskott och fem hundra procents ränta.
Eller som moderaternas huvudorgan Svenska Dagbladet beskrev det i en skämtteckning dagarna före valet 1994. Statsminister Carl Bildt vilt viftande med armarna:
- Kvickt hit med en helikopter och statsskulden i hundralappar!
Inte ens i det svenska näringslivet där man annrs numera har nästan borgerliga underskott, lär man hälsa en borgerlig valseger med någon större entusiasm. Direktörerna förstår ju att man inte kan konkursa både företagen och landet samtidigt.
Att direktörerna fortsätter att roffa åt sig själva, är väl inte heller något plus för moderaterna. Folk är innerligt trötta på girigheten och begriper att en regering med Lundgren i spetsen inte skulle minska orättvisorna i Sverige.
<b>Verkar ha fattat</b>
Att folk får upp ögonen för vad direktörerna går för, borde inte missgynna socialdemokraterna. Visserligen har ingen hört Persson säga ett kritiskt ord om kapitalismen förrän under de senaste veckorna. Och visserligen tonade socialdemokraterna nyligen ner sin kritik mot kapitalismen i partiprogrammet.
Men folk vet att socialdemokratin står för rättvisa och solidaritet. Det är väl heller ingen nackdel för regeringen att det över lag går hyfsat för svensk ekonomi och att arbetslösheten minskar. Men erfarenheten från en rad europeiska val under det senaste året visar att det inte räcker. Väljarna är mer intresserade av vad regeringen tänker göra åt kvarstående problem, än av vad den faktiskt uppnått.
Det såg länge ut som om Persson höll på att gå i den fällan. Med sin läggning för självgodhet, gav han länge intrycket att alla problem var lösta. Medan personalen i den offentliga sektorn gick på knä och sjukskrev sig på grund av alla nedskärningar, talade Persson om överskott och skattesänkningar.
Nu verkar han ha fattat att det inte riktigt var det budskapet väljarna väntade på.
<b>Tungan rätt i mun</b>
Man kunde ha befarat att vänsterpartiet skulle ha tjänat stort på skandalerna i näringslivet och den politiska konjunkturen i övrigt. Men Schyman verkar stadigt parkerad kring tioprocentstrecket. Det kanske beror på att svenska män som stretar på så gott de kan med barn och familj och ofta har det tuffare än kvinnorna efter en skilsmässa inte vill bli kallade talibaner.
Kanske beror det på att vänsterpartiet inte kommit över sin gamla svaghet för överbud. Hur som helst, något 20-procentsparti lär Schymans konverterade kommunister inte bli denna gång heller.
Miljöpartisterna har länge varit utrotningshotade. Men med Europa under vatten och gula moln över Asien ljusnar det även för dem. De klarar nog fyraprocentstrecket och får sedan singla slant om vilken regering de ska stödja.
Om det nu spelar någon roll vad maskrosorna kommer fram till. Persson blir nog kvar, om han bara iakttar klädsam ödmjukhet och håller tungan rätt i munnen fram till valet.