<I>Rakt på sak:</I> Ekonomin mår bra ? men folket då?
Torsten Nilsson
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Frågan är om det är människorna det är fel på eller samhället. Experterna är överens om att en stor del av ohälsan har sina rötter i förhållanden på arbetsplatserna. Och då inte bara eller ens i första hand att människor slits ut rent fysiskt, även om det också förekommer, särskilt inom sjukvården där man borde vara duktigast på att undvika sådant.
Vad som framför allt händer är att människor mals ner av stress, otrygghet och osäkerhet om framtiden, mobbning och brist på uppskattning. Bakom dessa företeelser ligger besparingskrav, avregleringar, konkurrensutsättning och uppluckring av arbetsrätten. Alla som har den minsta inblick i arbetslivet vet att det inte längre är "sist in, först ut" som gäller vid avskedanden, utan snarare motsatsen.
<b>Favorit hos chefen</b>
Den fria lönesättningen har lett till favorisering, inställsamhet och avundsjuka. Står man inte väl till hos chefen, kan man få vänta länge på sin lönehöjning, hur duktig man än är. Och kotteribildningen tycks snarast ha ökat med de kvinnliga cheferna.Frågan är vilket pris vi får betala för tillväxten, mänskligt och ekonomiskt.
Den totala kostnaden för sjukskrivningarna beräknas till ofattbara 250 miljarder kronor, och ökningstakten är förfärande: 25 miljoner kronor om dagen.
En stor del av sysselsättningsökningen har ätits upp av den ökade sjukfrånvaron. Man går från arbetslöshet till sjukskrivning, från frisk arbetslös till sjuk sysselsatt. Det ser bra ut i arbetslöshetsstatistiken, men vad är den samhällsekonomiska vinsten?
Hejdas inte den här utvecklingen, är det snart inte bara människorna som mår dåligt i Sverige. De fina ekonomiska siffrorna kommer också att bli krassliga. I den mån de inte redan blivit det.
<b>Sent uppvaknande</b>
Allt kan naturligtvis inte skyllas på regeringen, även om Persson gärna skryter med det avreglerade Sverige och ingår "allianser" med liberalt sinnade ledare i Europa. Besparingarna kan inte heller skyllas på Persson, de går tillbaka på tidigare försummelser. Men jag är kritisk till att regeringen först nu upptäcker att sjukskrivningarna är ett problem och börjar tala om åtgärdsprogram.
Det har varit en spikrak uppgång av sjukskrivningarna sedan 1997, vilket i varje fall socialförsäkringsminister Ingela Thalén noterat. Hon har försökt göra regeringen uppmärksam på vad som pågick, beställt analyser och gjort vad hon kunnat inom ramen för sitt fögderi. Någon större respons fick hon aldrig.
Det är först nu när det mänskliga problemet börjar bli ett ekonomiskt problem som regeringen vaknar. Det har för övrigt inte funnits någon tydligt ansvarig för arbetslivsfrågorna i regerinen sedan 1998, när arbetsmarknadsdepartementet stoppades in i Rosengrens superdepartement, tillsammans med kommunikationer, statliga företag och annan näringspolitik.
<b> Liknar en tanke</b>
Medan Rosengren flåsat runt för att uttala sig om allting, från försvunna postkontor till tåg som inte går om vintern, har arbetslivsfrågorna kommit helt i skymundan.
För detta bär Persson ensam ansvaret. Det var han som genomdrev den nya departementsindelningen, och det är han som ska "coacha" statsråden och se till frågor inte blir bortglömda eller faller mellan borden.
Fallit mellan borden, är precis vad som hänt med denna gamla socialdemokratiska paradgren. Vi har varken en politik för att klara den framtida arbetskraftsförsörjningen eller för se till att dagens yrkesaktiva mår så bra att de vill gå till jobbet. Det värsta är att det bra mycket liknar en tanke: Staten ska hålla tassarna borta från arbetsplatserna.
Däremot har vi fortfarande ett särskilt departement för det krympande jordbruket. Sjuka kor och minkar i bur anses tydligen vara ett större problem än människor.