<I>Rakt på sak</I> Det börjar med oss själva
Torsten Nilsson
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men så läste jag om "stormen" i det socialdemokratiska partiet och tänkte att egentligen börjar ju allt här hemma. Hur våra egna makthavare hanterar den makt som de anförtrotts, i stort som i smått. Hur vi behandlar oliktänkande och hur vi vårdar öppenheten i våra egna demokratiska institutioner.
Det är ingen debatt vi ska vara rädda för. Det är ett friskhetstecken att det nu hörs kritiska röster inom socialdemokratin. Och det är bra att debatten kommer nu och inte om några år. Det är gott om tid att rätta till det som gått snett och dra nytta av det vi lär oss av debatten.
<b>Gör bort sig</b>
För att börja med det enklaste, arvodena. Det är självklart att allmänheten protesterar mot att ett statsråd lyfter en arbetsfri ersättning på 80.000 i månaden av allmänna medel (EU-medel är också svenska skattemedel) utöver en väl tilltagen statsrådslön. Om det nu är så att revisionsrättens "domare" ska ha den här ersättningen för att inte ta något uppdrag som kan kompromettera rätten, så ska Karlsson inte sätta sig i en regering där han riskerar att hamna i sådana situationer.
Det borde både Karlsson och Persson ha insett. Persson visste att Karlsson tänkte behålla den här förmånen, men tyckte uppenbarligen inte att det var något problem. Då borde Persson stå för detta och inte "böja sig för en allmän opinion" när det börjar blåsa. Persson gör bort sig på ett nästan amatörmässigt vis.
Vi måste få en rejäl uppstädning i det offentliga privilegie- och belöningssystemet. I den nya värld vi lever i måste detta också inkludera furstliga pensioner och avgångsvederlag från EU. Persson jämrar sig över att det blir svårt att i fortsättningen rekrytera 60-åringar. Då får han väl låta bli. Det är trots allt ett fåtal personer som har sådana här förmåner och dessutom kräver att få ta ut dem under statsrådstiden.
<b>Inte välkomna</b>
Mycket svårare att komma åt är att många människor tydligen inte känner sig välkomna i socialdemokratin. Människor som inte har "rätt" bakgrund (i LO eller SSU) och som vill ha frihet att ventilera en och annan åsikt som (ännu) inte är fast etablerad inom socialdemokratin.
Att lojalitet och slätstrukenhet belönas, att innovativt tänkande ses med misstänksamhet och till med bestraffas. Ett TV-program nyligen avslöjade att socialdemokrater i riksdagen ibland tvingas rösta mot egna motioner. Det är regler som vore otänkbara i t ex den amerikanska kongressen och som jag trodde var avskaffade i den svenska riksdagen.
Bråket i Stockholms arbetarekommun tycks mycket handla om detta. Hur en gammal elit inte vill släppa taget, om mygel och till och med fusk för att behålla positionerna. Hur en liten klick funktionärer från lokalavdelningarna i LO och SAP som sitter i knäna på varann på Folkets hus styr och ställer med utnämningarna.
De berörda skyller indignerat ifrån sig. Ena dagen framträder en socialdemokrat som heter Anders Ygeman, nästa dag en LO-funktionär som heter Elisabeth Brandt Ygeman. I samma härva. Jag undrar om inte både SAP och LO skulle tjäna på att det s k fackligt-politiska samarbetet vore litet mindre intimt.
<b>Hand i hand</b>
Kommunalmännens "uppror" är politiskt sett det allvarligaste. Regeringen Persson har fått en historisk chans att ta itu med skola och sjukvård, hand i hand med socialdemokratiska majoriteter i landstingen och kommunerna.
Det bådar inte gott att regeringen och s-folket i kommunerna nu ligger i krig med varann i stället för att samarbeta.
Uppgiften är central för socialdemokratins utsikter i valet 2004 och får inte slarvas bort genom bristande lyhördhet och dåligt politiskt handlag från Perssons sida.