<I>Rakt på sak</I> Bushs vasaller splittrar Europa
Torsten Nilsson
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Brevskrivarna utgör en brokig församling. Från Storbritanniens nervöst krigsaktivistiske premiärminister Tony Blair till Spaniens stockkonservative premiärminister José Maria Aznar och Italiens skandalomsusade oligark, Silvio Berlusconi, just nu aktuell för misstänkta maffiakontakter och med ena benet i fascistlägret. Från Tjeckiens drömske poetpresident Vaclav Havel till kallhamrade kappvändare i det forna kommunistiska Östeuropa. Nya EU-länder som vill att Sverige och Tyskland ska betala för att rycka upp deras efterblivna ekonomier, men som hellre köper amerikanska vapen än europeiska. Och som, gamla vasallstater som de är, nu luktat sig fram till att det är USA, inte Europa, som har musklerna och som man därför måste hålla sig väl med.
<b> Ledare utan stöd</b>
Lägg till dessa stjärnor Anders Fogh Rasmussen, statsminister och ledare för de dansknationella. Hans parti kallas Venstre, betecknas som liberalt men är ett rent högerparti. Det är väl det som kallas dansk humor.
Gemensamt har dessa ledare att deras befolkningar, i den mån de tillfrågats, är emot det planerade kriget mot Irak. Så har t ex Blair 17 procent av britterna i ryggen för ett oprovocerat överfall på Irak utan FN:s stöd. Och en tredjedel av hans parlamentsgrupp hotar öppet med att frondera. I Danmark rasar den socialdemokratiska oppositionen mot att ingen politisk instans rådfrågats innan Fogh Rasmussen skrev på brevet till Bush.
Jag kan förstå om en och annan svensk undrar vad det är för europeiskt sällskap vi hamnat i och känner tvekan inför att ytterligare stärka banden med länder som helt dansar efter USA:s pipa. Den frågan kommer naturligtvis upp inför EMU-omröstningen i höst.
Men då måste man komma ihåg att majoriteten av de nuvarande EU-länderna, vad den amerikanske försvarsministern Donald Rumsfeld föraktfullt kallar ¿det gamla Europa¿, fortfarande står emot krigsplanerna. Däribland Frankrike och Tyskland. Båda sitter i säkerhetsrådet just nu, Frankrike på permanent plats med vetorätt som man antytt att man kan komma att använda.
Det finns ingen anledning att idealisera Tysklands och Frankrikes ställningstaganden. Gerhard Schröder har sina inrikespolitiska motiv och Jacques Chirac kan mycket väl tänkas falla för ett erbjudande från USA att få dela på Iraks olja, som ju hela kriget till största delen handlar om. Men tills vidare står de franska och tyska ledarna på rätt sida i FN och de handlar i större samklang med sina hemmaopinioner än de ledare som skrivit under fjäskbrevet till Bush.
Medla om vad?
För Sverige borde det vara självklart att kraftfullt ställa upp bakom Tyskland och Frankrike i konflikten med USA. Men i stället tycks Persson ha fått ett nytt infall: Han ska (såvitt jag förstår, oombedd) ¿medla¿ mellan USA och Frankrike. Medla om vad? Tysklands och Frankrikes ståndpunkt är att FN måste sanktionera ett eventuellt angrepp på Irak. USA vill kunna dra igång kriget utan uttryckligt stöd från FN. Vad är det egentligen Persson ska säga till Chirac? Att han ska lägga ner motståndet mot USA:s unilaterala agerande?
Vi socialdemokrater som inte bara har plånboken utan också hjärtat till vänster väntar oss mer av vår regering. Vi väntar oss att den ska ta klar ställning för internationell rätt och mänskliga rättigheter, också mot Supermakten. Inte att den ska fumla omkring i världspolitiken sökandes efter något slags kompromiss mellan makt och rätt.
Som det stod på värmereglagen i SJ:s vagnar förr i världen: "Mellanlägen giva icke mellanvärme". Det finns situationer när regeringar måste stå upp för principer. Vi är i ett sådant läge nu.