Inte någon lösning
Nya kåkar behövs. Men vi får aldrig glömma att fängelser är en effekt av kriminaliteten och inte en del av dess lösning. Foto: Scanpix
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är mitt tidigare yrkesliv på Hasselakollektivet och hemlöshetsuppdraget för regeringen för några år sedan, som fört mig in i dessa bekantskapskretsar. Jag är mycket glad och tacksam för att jag fått dessa chanser till breddning av min sociala kompetens.
För mig är de här personerna individer precis på samma sätt som alla andra. Jag romantiserar dem inte för ett ögonblick; deras livsvillkor är inte det minsta eftersträvansvärda för någon. Men jag fördömer dem inte heller. För mig utgör de inte främst en grå massa "kriminella" eller "knarkare".
De är människor kort sagt. Var och en med sin knaggliga och småtrista historia av t ex svek, skolk, snatterier, ensamhet, känslomässig torftighet, förtryck, rasism, sexuella övergrepp och psykiska funktionshinder. Framtiden ser inte särskilt ljus ut för de flesta av dem. En och annan kommer förvisso att resa sig från sitt elände men fler kommer att dö vålds - och drogrelaterade dödar innan de fyllt femtio.
Häromdagen sade Kriminalvårdsstyrelsens chef att det inte räcker med de 1700 nya fängelseplatser som riksdagen fattat beslut om. Han vill ha två stora anstalter till. Han har nog rätt. Och snart behövs det ännu fler platser. I samma takt som det förebyggande och rejält ingripande sociala barn- och ungdomsarbetet försvagas behöver nya kåkar byggas. Men vi får aldrig glömma att fängelser är en effekt av kriminaliteten och inte en del av dess lösning.