Inte bara pokerspel i Tyskland
Torsten Nilsson
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det var modigt gjort, och hans fighteranda imponerade uppenbarligen på de tyska väljarna. Utmanaren, CDU-aren Angela Merkel, hade desto trögare före. Verkade osäker och gjorde det ena misstaget efter det andra. Det största var kanske att utse en blivande skatteminister, som raskt lanserade en ?platt? skatt på 25 procent. Till detta kom att CDU ville ha en momshöjning för att lindra företagens pålagor och tänkte spara ännu mer på välfärden än Schröder. Det priset var tyskarna inte beredda att betala.
Socialdemokraterna gjorde en sensationell upphämtning och valet blev nästan dött lopp. CDU/CSU gick tillbaka och gjorde ett sämre val än 2002, när man ännu led av sviterna efter Kohl-skandalen. Både Schröder och Merkel gör nu anspråk på kanslersämbetet. För Merkel talar att CDU/CSU blir den största fraktionen i riksdagen, om än med bara ett par mandats övervikt över SPD. Mot Merkel talar att hennes egen ställning är vacklande efter insatsen i valet, och att hon inte har någon majoritet i riksdagen. För Schröder talar att han gjort en stark insats i valrörelsen och att det faktiskt är en vänstermajoritet i den nya riksdagen, om man inkluderar De gröna.
På papperet finns fler regeringsalternativ. Merkel kan försöka få med sig miljöpartisterna i en svart-gul-grön ?Jamaica-regering?. Men de Gröna vill inte ta steget över till det svart-gula lägret. Schröder kastar ut nätet åt andra hållet, till liberalerna. Dessa gjorde ett mycket bra val och hamnade runt 10 procent, fast de ett tag låg farligt nära nedflyttningsstrecket. Men att de skulle gå över till de röd-gröna verkar inte vidare troligt, så det blir nog inget av ?trafikljus-koalitionen? heller.
En röd-röd-grön regering skulle få majoritet i riksdagen, och för en svensk verkar det vara en naturligt att partier till vänster samarbetar. Men dels är det nya vänsterförbundet delvis en arvtagare till kommunisterna och accepteras ännu inte riktigt i västra Tyskland. Dels är de politiska skillnaderna stora. Vänsterpartiet säger nej till alla ingrepp i välfärden, och driver en populistisk politik.
Många ser det som nu pågår som ett ?chicken race? eller politiskt pokerspel. Men den politiska krisen i Tyskland är mer djupgående än så och kan komma att sträcka sig över hela hösten och inkludera ett nyval i januari (som kanske inte heller producerar en handlingskraftig regering). I värsta fall leder den till en längre tids politisk instabilitet i Tyskland och därmed även Europa.
Ett mer optimistiskt scenario är att några av partierna på den politiska färgskalan trots allt finner varandra, eller att presidenten förbigår Merkel och satsar på Schröder som ledare för en röd-grön minoritetsregering. Men den blir beroende av vänsterpopulisterna och kommer att leva farligt. Någon idealisk lösning är det inte, om ens möjlig.