Inget fel på små nationer
Världen är full av godtyckliga gränser och folk som hamnat i "fel" stater. Värst är det i Afrika, vars gränser drogs upp och ritades om i Europas huvudstäder efter varje krig på vår kontinent.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kolonialisterna var också i farten i Mellanöstern och på Balkan. Irak är en sådan konstlad statsbildning, skapad av britterna i början av förra århundradet. Man buntade ihop tre regioner och gav den nya staten till en av sina arabiska lydkungar. När Tony Blair intervenerat militärt i Irak - och Afghanistan - klampar han bara på i gammal brittisk kolonialanda. Ryssarna har skapat likartade problem i Kaukasus.
Det nu färdigupplösta Jugoslavien skapades av första världskrigets segrarmakter 1918. En statsbildning som serberna sedan fick dominera i mer än 70 år, under omväxlande kunglig och kommunistisk diktatur. Detta nationalistiska herrefolk med sina historiska myter har nu nått vägs ände, avlövat alla sina kolonier, lämnat att försöka klara sig på egen hand. En läxa som borde studeras av andra länder som håller andra folk underkuvade. I längden riskerar de att förlora allt.
Väl etablerade, blir nationsgränser mytiska, nästan heliga. De försvaras frenetiskt inte bara av de egna regeringarna, utan också av en omvärld som fruktar förändringar. Det talas ofta om gränsers okränkbarhet, vilket inte sällan står för medborgares kränkbarhet. FN-stadgan bygger på denna princip, inte konstigt i sig eftersom den syftar till andra förhindra aggression mellan länder. En diskussion hade kommit igång om "humanitära interventioner" när USA och Storbritannien invaderade Irak och komprometterade hela idén.
Även en så hopplös statsbildning som Jugoslavien försvarades i det längsta av omvärlden, ofta med den förmyndaraktiga inställningen att det var "bäst" för folken på Balkan att hålla ihop. Men det var inte självständighetssträvandena som ledde till inbördeskriget, utan undfallenheten mot Milosevic och den serbiska nationalismen. Milosevic sades sitta med "nyckeln till fred" på Balkan, medan han i själva verket var huvudproblemet. Hade Europa och USA tidigt satt ner foten i Belgrad, hade händelserna i Bosnien och i Kosovo kanske kunnat undvikas.
Samma koloniala inställning mötte länge Montenegro när det ville upplösa den alltmer symboliska unionen med Serbien. Montenegrinerna fick veta att landet skulle bli alltför litet för att vara livskraftigt och att de "tjänade" på att höra ihop med Serbien. Men Montenegro är med sina bortåt 700.000 invånare inte alls minst i Europa. Malta och Island har bara några hundra tusen invånare vardera, men klarar sig alldeles utmärkt på egen hand. Luxemburg med en halv miljon tjänar stort på att vara litet.
Montenegrinerna har ett utmärkt läge vid Medelhavet och kommer att vinna på självständigheten, under förutsättning att de kan hantera de minoriteter (serber och albaner) som nu hamnar inom deras gränser. Montenegro har redan på egen hand infört euron och blir med säkerhet medlem av EU så snart Unionen rett ut sina egna författningsproblem. När de statsrättsliga formaliteterna ordnats, blir Montenegro FN:s 192:a medlem, om inte någon annan hinner före. FN hade vid starten bara ett 50-tal medlemmar. Ett bevis så gott som något på att världen inte går under om fler folk tillåts sköta sig på egen hand.
-
<span class="mr"><span class=color style='color:#BF0220;'>Rakt på sak</span></span>
Torsten Nilsson
Torsten Nilsson