Ingenting kan dölja orättvisor
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ingen nytillträdd svensk regering har på så kort tid förlorat så stort opinionsstöd som regeringen Reinfeldt gjort under sitt första år vid makten. Varför? Svaret måste sökas flera år tillbaka i tiden.
Alliansens första sommar
När Riksbanken 1992 tvingades överge den fasta kronkursen inleddes en decennielång Canossavandring för den svenska borgerligheten. Denna nedgång kulminerade i valet 2002 då moderaterna - det ledande borgerliga partiet - förlorade en tredjedel av sin väljarkår. Det var i den tidsandan, i frustrationen efter tre misslyckade val i rad, som koncepten Alliansen och De nya moderaterna föddes. Ett fjärde misslyckande i valet 2006 fick helt enkelt inte inträffa. Frågan var hur man skulle undvika ännu ett nederlag.
Första steget var att förpassa de borgerliga valnederlagens arkitekter till den politiska periferin. Lundgren avsattes och Reinfeldt tillsattes. Nästa steg var att analysera varför väljarna inte uppskattade talet om välfärdsnarkomani och skattesänkningar som lösning på alla samhällsproblem. Den nya moderatledningen såg ljuset: Sverige och svenska väljare är starkt präglade av den i grunden socialdemokratiska välfärdsstaten. Vi svenskar gillar och uppskattar det svenskaste av allt svenskt: tryggheten och välfärden.
Att vara överklassens parti är ingen hit om man har ambitionen att bli ett riktigt stort parti. I den insikten föddes konceptet Det nya arbetarpartiet. En ny ledning, en gir åt mitten, en samspelt borgerlighet, en tydlig statsministerkandidat - det vinnande konceptet var funnet. Och allt tycktes fungera så bra - ända fram till dagen D, då den nya regeringen skulle presenteras vid riksdagens högtidliga öppnande.
Man kunde höra en knappnål falla när den nye statsministern läste upp sin ministerlista. Men det blev mer än så. Det dånade när två nya moderata statsråd, kulturministern och handelsministern, föll till marken snart sagt i samma ögonblick som de tillträdde.
När de filippinska barnflickorna klev upp ur källarna i Djursholm, när den avancerade skatteplaneringen uppdagades och när attityden det-skiter-väl-jag-i-att-betala-TV-licensen avslöjades - då grusades två års försök från De nya moderaterna att framstå som hederliga och vanliga. Det moderata överklasspartiet gick att känna igen.
Sedan sjösattes vallöftena: sänkta skatter och försämringar för arbetslösa, sjuka och förtidspensionerade - trots en blomstrade ekonomi och urstarka statsfinanser. Allt fler väljare började ifrågasätta det rimliga och rättvisa i att försämra för dem som har det allra sämst samtidigt som de som har det allra bäst skall få det ännu bättre.Och inte blev det bättre av beskeden om att fastighets- och förmögenhetsskatterna skall avvecklas med expressfart. Var och en kan räkna ut vem som kommer att tjäna mest på moderaternas politik. Orättvisan i den moderata politiken gick på nytt att känna igen.
Det är här förklaringen till den opinionsmässiga kräftgången för den nya borgerliga regeringen skall sökas: Det är på riktigt nu och inga PR-trick i världen kan dölja det orättvisa i politiken.