DEBATT: Ingen dans på rosor för Ohly

Nej, nej , nej och så plötsligt ett överraskande ja. I månader har Lars Ohly frekvent nekat till att han har något som helst intresse av att tillträda som ny vänsterledare. Fram tills i går. För då helt plötsligt är han med ens inte det minsta tveksam och tackar istället ja. En kovändning skulle man kunna säga, eller "en Göran Persson" som precis som Ohly efter månader av nejsvar helt plötsligt tackade ja till att efterträda Ingvar Carlsson.
Många med mig undrar naturligtvis vad anledningen till detta snabba åsiktsskifte är. Ohly kommer säkert säga att hans familj, vilken var anledningen till att han förut tackat nej, övertalat honom att ställa upp. Han kommer också, precis som alla andra som kandiderar till någon post, säga att det är en utmaning han inte kan tacka nej till. Dessa argument spelar säkert in men ytterst handlar det om en maktkamp inom vänsterpartiet.

Ledare
Gudrun Schyman lyckades med den svåra uppgiften att hålla partiets båda sidor någorlunda eniga. I alla fall var oenigheten inget som nådde offentlighetens öron. Men efter hon avgått har sprickan blivit tydligare också för oss utan direkt insyn i vänsterpartiets interna diskussioner. Om Lars Ohly väljs till vänsterledare kommer den del av vänstern som vill radikalisera partiet, som öppet säger sig vara kommunister och som anser att partiet bör vara mer kritiska i sitt stöd till socialdemokraterna, att få ett ökat inflytande.
Troligtvis var detta scenario anledningen till att Johan Lönnroth, tillhörande den andra, mer nyanserade delen av vänsterpartiet, i förra veckan meddelade att han kan tänka sig att ställa upp som vänsterledare. Han och flera med honom inser säkert faran med att partiets kommunister får ökat inflytande. Partiet riskerar att hamna ensamma ute på vänsterkanten utan möjlighet att påverka.
Valet av Ohly kan komma att öppna dörren för ett större borgerligt inflytande i svensk politik eftersom vänsterfallangen inom vänsterpartiet hellre röstar helt efter eget huvud än stödjer en socialdemokratisk politik man bara till viss del sympatiserar med. Detta oavsett om ett sådant agerande därmed innebär majoritet för en borglig politik.
Problemet för Lönnroth är att han är för gammal, han är 66 år och är således inget framtidsnamn. Han är dock hetare än Alice Åström som också hon tillhör mittenfåran men som är okänd för de flesta, också internt inom partiet.
Med nuvarande situation blir ordförandevalet därför en tämligen enkel match för Lars Ohly. Enda riktiga utmaningen för Ohlys vore naturligtvis om Jonas Sjöstedt, idag Europaparlamentariker och också han en mittenvänsterpartist, kunde omvärdera sitt nej. Problemet för Sjöstedt är att han inte har någon riskdagsplats vilket onekligen skapar problem för alla som kan tänka sig att bli partiledare, oavsett parti.
Många vänsterpartister, som inte vill att partiet återigen ska marginalseras längst ut på vänsterkanten, sätter säkert sitt hopp till Sjöstedt. Denna förhoppning delas nog också av många socialdemokrater som inser problemen med att ha ett parti vars ledare är kommunist vid sin sida. Dessutom kommer riksdagsmajoriteten med ett vänsterparti lett av Lars Ohly bli mer skakig eftersom partiet inte kommer vara lika lojalt mot socialdemokratin som man hittills varit. Lars Ohly kommer med största sannolikhet att bli vald men hans ordförandetid kommer med de interna strider som nu finns och som sannolikt kommer öka inte bli någon dans på rosor.

Information till våra läsare

Debatt: Ingen dans på rosor för Ohly