Ingen brådska i Ohio
På Luciadagen den 13 december samlas de totalt 538 elektorer som väljs i det amerikanska presidentvalet. Elektorernas uppgift är att i en formell omröstning utse USA: s president. Fram till dess får vi väl hoppas att rösträkningen i Ohio har kunnat slutföras och att delstatens 20 elektorer därmed vet vilken av presidentkandidaterna som de skall rösta på.
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kritiken mot det amerikanska valsystemets traditionsbehängda ofullkomligheter är naturligtvis inte obefogad.
<B>Men inte kan det vara katastrof och sensation att det tar några dagar att räkna drygt 100 miljoner röster? Varför måste vi få reda på allting omedelbart - ja helst innan det ens har hänt?</B>
I det svenska valet till EU-parlamentet i juni - som endast lockade ett par miljoner väljare - pågick räkningen av personvalsrösterna under flera dagar efter valet. Räkningen av rösterna var offentlig och på webben kunde vem som ville följa upp- och nedgångar för partiernas olika kandidater. Den långsamma och öppna räkningen av rösterna skapade faktiskt spänning och nerv åt ett annars tämligen glädjelöst val.
Nu lutar det väl åt George W Bush i USA. Han har fått ett par, tre miljoner fler röster än John Kerry och erfarna bedömare som t ex professor Sören Holmberg i valnattens SvT 24 har mer än antytt att den sittande presidenten till slut också kommer att få tillräckligt antal elektorsröster för att kunna sitta kvar.
<B>De flesta av oss som bor i Sverige och i övriga Europa hade hoppats på att demokraten John Kerry skulle vinna.</B>
Svenska partigränser tycks inte spela någon större roll för valet av favorit i det amerikanska presidentvalet. Redaktören på Aftonbladet Jesper Bengtsson beskrev det på AB:s nätupplaga som om "hela det svenska partisystemet skulle rymmas i det demokratiska partiet". Däri har han säkert rätt. Det som rubbar våra europeiska cirklar är nog särskilt de våldsamt markerade moralistiska och religiösa inslagen i Bush politik. I den republikanska miljön hade Buttiglione framstått som en av liberala böjelser lätt anfrätt mittenman. Vår egen Alf Svensson hade förmodligen aldrig platsat i Bush parti - inte ens som ung och svavelosande propagandist för kristendomskunskapens plats i skolan.Men, som statsminister Göran Persson påminde om i en av sina valkommentarer under gårdagen..."det är i USA som Bush ställer upp i val". Det är därför han låter som han låter.
Moderatledaren Fredrik Reinfeldt hade heller inte passat särskilt bra i det republikanska partiet i USA. I en TV-intervju från Washington, dit Reinfeldt likt världens alla andra politiska jetsetare naturligtvis förpassat sig under valrörelsens slutskede, framkom att Reinfeldt inte tyckte att det fanns så mycket politisk visdom att ta med sig hem från USA. "Möjligen kan vi lära något från de amerikanska partiernas hängivna slutspurter på valrörelserna", sammanfattade Reinfeldt sina intryck. Inte mycket högerspöke där inte.
Moderatledarens strategi inför det svenska valet 2006 är att psykiskt, politiskt och faktiskt också fysiskt(!) försöka efterlikna det socialdemokratiska partiets ledarskap.
<B>Armlängds avstånd till Bush och till alla former av fundamentalistiska högervärderingar är därför anbefallen hos moderaterna. Persson har det lättare. Han företräder Sverige och Sverige eftersträvar förstås goda relationer med USA och dess regering.</B>
Ett särskilt skäl för dessa goda relationer - utöver diplomatisk anständighet - är förstås att USA utgör de svenska exportföretagens största marknad. Därför har Persson avstått, när han avkrävts uppfattningar om vilken av presidentkandidaterna som han helst såg vann valet. "Tänk om USA:s president i den svenska valrörelsen 2006 skulle uttala sitt stöd för Maud Olofsson som statsminister. Hur skulle det se ut?" har Persson frågat retoriskt och avvärjande. Ja tänk...
Det skulle verkligen vara en sensation. Men några dagars rösträknande i Ohio - vad är det att hetsa upp sig för?
Egentligen.