Inga genvägar här
När det inträffar sådant som nu uppdagats på Ektorpsskolan i Norrköping bör vuxengruppen på skolan därför framförallt skärskåda sig själva och sin egen arbetsmiljö, skriver Widar Andersson om rektor Stefan Nemeths beslut att stänga skolan. Foto: Robert Svensson
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ledare
Det är de vuxna lärarna som har huvudansvaret för att förebygga och ingripa mot allvarliga konflikter på skolan. Lärarnas chef har ansvaret för att lärarna tar sitt ansvar. Det överlägset bästa sättet att fungera som lärare och förebild är att trivas och utvecklas på sin arbetsplats. Nu för tiden är de flesta skolor närmast tapetserade med trygghetsplaner, utvecklingsplaner, trivsel/ordnings regler, krishanteringsgrupper och mobbingmanualer. All sådan överbyggnad är knappt värt papperet det är skrivet på om inte lärarna trivs och utvecklas på jobbet och om de inte är trygga med varandra.
En positiv arbetsmiljö för lärarna skapar en positiv lärmiljö för eleverna, vilket förstärker lärarnas effektivitet, som leder till bättre resultat för eleverna, vilket ökar arbetsglädjen för lärarna, osv. Spiralen kan emellertid lätt vändas i en mer negativ riktning. Otrygga, osäkra och därför oengagerade lärare skapar en osäker och otrygg skola för eleverna.
När det inträffar sådant som nu uppdagats på Ektorpsskolan i Norrköping bör vuxengruppen på skolan därför framförallt skärskåda sig själva och sin egen arbetsmiljö.
Eleverna har givetvis ett personligt ansvar för hur de uppträder. Men lärarna och deras chefer kan inte lägga ansvaret för hur skolan fungerar i elevernas knä. Är det t ex så att några av skolans elever är kriminella och/eller på annat sätt har kört i diket socialt och kulturellt så är det de vuxna som har uppdraget att ta itu med problemen. Är det så att några av ungdomarna inte hänger med i undervisningen är det de vuxnas uppgift att organisera undervisningen på ett sådant sätt att de kan tillgodogöra sig utbildningen. Känner sig eleverna otrygga på skolgården och i skolans allmänna miljöer så måste de vuxna vara där och skapa trygghet genom sin närvaro. Är det några föräldrar som inte visar något synbart intresse för föräldramöten och utvecklingssamtal så får skolans vuxna försöka nå fram till dem på något annat sätt.
Det sämsta man kan göra som vuxen lärare är att vänja sig vid att det "är som det är." Vänjer sig de vuxna vid vandalisering, otrygghet och försämrad arbetsmiljö så kommer också eleverna att göra det. Och då är det kört. Skollokalerna kan målas och och renoveras för hur många miljoner som helst. Fysisk renovering hjälper föga mot psykisk otrivsel. Däremot kan en god fysisk miljö vara ett gott understöd till en god psykosocial arbetsmiljö.
Rektorernas beslut att stänga skolan markerar att de ser allvarligt på det som inträffat. Den helt avgörande frågan är vilka slutsatser och lärdomar de kommer att dra ur det inträffade. Alltför ofta i sådana här lägen brukar slutsatsen tyvärr bli att det är a) fel på eleverna, b) fel på föräldrarna eller c) "vi har för lite resurser."
Faktum är att man har de elever, föräldrar och resurser som man har. Det är inget att göra åt. Det egna jobbet måste därför inriktas på att få ut bästa möjliga resultat ur de elever, föräldrar och resurser som man har. Det finns inga genvägar.