Vi talar ibland lite nedlåtande om Indiens heliga kor och har svårt att förstå det rationella i att hinduerna inte tar vara på den resurs korna är. I politiken pratas det emellanåt om att man måste vara beredd att slakta sina heliga kor, d.v.s. sådant som man av känslomässiga skäl håller fast vid, men som egentligen inte är rationellt.
Antroplogen Gillis Herlitz tar i boken Kulturgrammatik död på myten om det orationella i hinduernas förhållande till sina kor: Indien är ett jordbrukarland där minst 60 procent av befolkningen lever på landsbygden. Klimatet tvingar fram snabbhet i arbetet och kornas viktigaste uppgift är att föda fram dragdjur till jordbruket.
Mjölken tas tillvara och är en viktig näringskälla, särskilt för barnen. Korna betar inte på mark som hade kunnat användas till odling, de betar i diken, på vägars mittsträngar och äter rutten frukt m.m. Kodyngan tas tillvara som bränsle och är den är den viktigaste bränslekällan på landsbygden. Utan dynga skulle trycket på de redan sargade skogarna vara än högre. Cirka en tredjedel av den totala mängden dynga på cirka 800 miljoner ton/år plöjs dock ned i jorden.
När korna dör styckas de och köttet distribueras till de kastlösa som för dessa är den i stort sett ända källan till protein.
Indiens cirka 15 miljoner oxspann motsvarar 40 miljoner hästkrafter. Oxarna ger mera kraft än Indiens samtliga andra energikällor. Man har kostnadsberäknat det till mellan etthundra och tvåhundra miljarder kronor för att ersätta oxkraften med andra energikällor. Att ersätta kodyngan som bränsle med kol skulle kosta drygt sju miljarder kronor.
Vi välutbildade och rationella västerlänningar har nog en del att lära av detta. Åtminstone kanske vi i fortsättningen bör tala om Indiens härliga kor, i stället för bara om att de är heliga.