<I>Ledare:</I> Stockholmsgruppen bör få fortsätta
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
<b>Går i graven?</b>
För närvarande ser det ut som om sommarens politiska storgräl mellan statsminister Göran Persson och förre utrikesministern, Sten Andersson, leder till att ett annat viktigt forum för dialog går i graven. Den så kallade Stockholmsgruppen - med Sten Andersson i spetsen - har sedan mitten av 1990-talet fungerat som en länk mellan parterna i konflikten. Gruppen användes av Ehud Barak för att etablera kontakt med officiella palestinska företrädare, den var en del av Bill Clintons avslutande förhandlingsrunda i Camp David och bidrog till riktlinjerna för Mitchellplanen. Exakt vilken roll och hur stor betydelse olika insatser haft är det givetvis få som vet. Det rör sig inte om en öppen värld med dagordningar, protokoll eller minnesanteckningar. Klart är dock att viktiga personer på båda sidor uppskattat gruppens arbete och att den utgör en del i en viktig infrastruktur för förhandling och dialog som är nödvändig för att fredsprocessen ska kunna komma igång igen.
<b>Huvuduppgift</b>
Efter terrordådet i USA är denna typ av infrastruktur hårdvaluta. Ska man bygga allianser för fred och mot terrorism är konflikten i Mellanöstern dessutom mycket svår att gå förbi. Att underlätta kontakt, dialog och förhandling och bidra till ökad förståelse mellan israeler och palestinier borde därför vara en huvuduppgift för den svenska Mellanösternpolitiken. Om Sverige har ambitioner att spela en roll i fredsprocessen där - och i förlängningen därmed även i kampen mot terrorismen - skulle det vara ett misstag att avveckla Stockholmsgruppen utan att ha en klar strategi om vad som ska ersätta den. När Göran Persson bussar UD och Sida på Olof Palmes Internationella Center - som härbärgerar Stockholmsgruppen - för att ge igen på Sten Andersson, riskerar statsministern att kasta ut barnet med badvattnet.
<b>Avveckla inte gruppen</b>
Efter Anderssons mycket beska kritik mot regeringen, en kritik som innehöll klara övertoner, är han själv förmodligen ett förbrukat namn i sammanhanget. När man så tydligt blandar ihop staten med partiet - minns brevet om Stockholmsgruppen till den socialdemokratiska partistyrelsen - är man inte lämplig att leda detta arbete. Det tycks Sten Andersson själv inse och han har erbjudit sig att lämna gruppen om den bara får fortsätta sitt arbete. Det bör Sida, UD och statsministern ta fasta på.
Visserligen ska alla insatser utvärderas, gamla institutioner omvärderas och nya metoder prövas. Men det innebär inte att Stockholmsgruppen måste avvecklas. Regeringen borde ge den chansen att fortsätta sitt arbete och göra den till en integrerad del av den svenska utrikespolitiken i regionen. Det har aldrig varit viktigare att hjälpa parterna i konflikten att komma samman än nu. Riv inte ner en del av den infrastruktur som krävs för att fredsprocessen ska ha en chans.