<I>Ledare:</I> Sten Anderssons kritik förtjänar sympati
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är de israeliska brotten mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna, i strid med ett antal FN-resolutioner, som fick den svenska utrikespolitiken att förändras för 30 år sedan. Dessförinnan hade den katastrof som drabbade de europeiska judarna under andra världskriget och den israeliska nybyggarandan givit Israel många sympatier, inte minst i det socialdemokratiska partiet.
Men efter 1967 handlade det inte längre om den judiska statens rätt till existens - utan om den orättfärdiga politik som Israel driver. En stor del av Israel består sedan dess av ockuperat land. En aggressiv bosättningspolitik tränger undan för undan bort palestinierna. Det går mycket väl att jämställa denna politik med den etniska rensningen på Balkan. Det tycks det emellertid inte finnas några västerländska stater som törs göra av skäl som antingen är rasistiska eller som bygger på någon slags historisk skuld till det judiska folket.
<b>Sympatier hos ockuperade</b>
Eftersom bosättningspolitiken fortsätter, Israel utan föregående rättegångar anser sig berättigade att avrätta utvalda palestinier, israelisk militär tillåts förstöra palestinska familjers hem och landet ännu inte uppfyller FNs resolutioner finns heller ingen anledning att förändra balansen i svensk utrikespolitik. Sympatierna borde i första hand ligga hos de ockuperade.
Det är orimligt att jämställa det våld som staten Israel dagligen utövar som ockupationsmakt på palestinsk mark med det palestinska motståndet. Man kan rimligen inte begära att den som är förtryckt och ockuperad ska vara passiv och foglig för att på sikt - om ännu tio, tjugo eller trettio år anses vara mogen för en fredsprocess. Så tycks den förre utrikesministern, Sten Andersson resonera. Och så har stora delar av svensk socialdemokrati resonerat.
Därför borde inte statsminister Göran Perssons vara förvånad över att stora delar av rörelsen inte delar hans förändring av den svenska Mellanösternpolitiken. Även om Perssons mer pro-israeliska linje vinner gehör i borgerliga kretsar bygger den inte på någon högtstående logik. Allra minst sedan höken Ariel Sharon blivit premiärminister.
Det är därför lätt att känna sympati med Sten Anderssons kritik mot den förändrade svenska linjen i Mellanöstern. Det är synd och skam att Sverige i FN inte längre står upp för palestiniernas rättfärdigade krav. Och det är tragiskt att den svenska regeringen inte säger någonting när ockupationsmakten lämnar kvar några grushögar av vad som tidigare varit hem för hundratals palestinska barn och kvinnor.
Den socialdemokratiska partistyrelsen har mycket att diskutera när inställningen till konflikten i Mellanöstern ska tas upp i höst.