<I>Ledare:</I> Sharon provar valstrategin
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Flera hundra människor har dödats sedan konflikten startade i höstas. Den tycks ständigt eskalera. Det som för ett halvår sedan handlade om stenkastning och gummikulor har utvecklats till ett krigsliknande tillstånd med granatattacker, helikopterräder och flygbombningar. Sharons strategi har fört landet bort från den fred som var möjlig för ett år sedan. Hans hårdnackade inställning till palestinierna må vara konsekvent men den leder raka vägen bort från fred och säkerhet. Vill Israel har fred och trygghet räcker det inte att förlita sig på militär styrka och förmågan att slå tillbaka hårt och skoningslöst varje gång en desperat palestinier tar sitt liv - och åtskilliga israelers - med några kilo sprängmedel på ett torg inne i Israel. Det går inte att bomba fram fred i Mellan Östern. Det palestinska upproret kan inte slås ner med våld.
<b>Använder det våld som krävs</b>
Den slutsatsen måste den israeliska statsledningen dra till slut. Det gjorde man förra gången den palestinska Intifadan inte slutade trots stora militära ansträngningar. Med Ariel Sharon vid rodret kommer man emellertid inte att nå den insikten och den kommer än mindre att få påverka politiken. Senast i helgen deklarerade premiärministern att han är fast beslutsam att möta palestinierna med det våld som krävs.
Sharon tycks heller inte vara beredd att lyssna på den världsopinion som i allt högre och tydligare ordalag fördömer den israeliska statens överord. Även en gammal bundsförvant som USA har varit hård i sitt omdöme om aggressionspolitiken. Till slut tycks även Göran Persson som EU-ordförande våga säga att det israeliska övervåldet är oacceptabelt.
<b>Eftersträvar inte fred</b>
Med tanke på den styvnackade hållning som Sharon intar är det svårt att tro att fred och samexistens på någorlunda jämlika villkor är något den israeliska premiärministern eftersträvar. Snarare tycks han besluten att genom det ökade våldet legitimera ytterligare israelisk kontroll i området. Möjligen vill han i förlängningen även ta tillbaka de områden som nu lyder under det palestinska självstyret. Attackerna mot de byggnader som självstyret administreras från och mot Yassir Arafat personligen kan också tolkas som att Sharon vill göra sig kvitt PLO-ledaren en gång för alla.
<b>Hatet växer</b>
Under tiden bäddar våldet och attackerna från den israeliska militären för nya palestinska självmordsbombare. Successivt växer hatet på båda sidor. Till slut måste det israeliska folket våga pröva möjligheterna till fred och försoning igen. Ett första steg är att rösta bort Ariel Sharon. Istället för att fortsätta att spela med Sharon borde därför utrikesminister Shimon Peres lämna regeringen och utrikesministerposten. En av arbetarepartiets främsta frontfigurer borde hålla sig för god för att ge legitimitet åt den politik som nu bedrivs. Peres och de andra i arbetarepartiets ledning borde istället försöka bygga upp ett förtroende med de palestinska ledarna - återigen. För när Ariel Sharon och palestinska extremister från organisationer som Hamas har skjutit och bombat färdigt måste man försöka bygga freden igen. Då är det bra om det finns några som har någorlunda förtroende för någon på den andra sidan.