DEBATT: Ledare: Säg nej till OS i Kina

Om drygt en vecka samlas Internationella Olympiska Kommittén, IOK, i Moskva för att avgöra vilken stad som ska få de olympiska sommarspelen 2008. En av kandidaterna är Beijing. Stadens kandidatur stöds av exempelvis Ericsson och pingishjälten J-O Waldner men får också hård svensk kritik. Idrottsminister Ulrika Messing är en av dem som kräver att Beijing inte får sommarspelen. Det är lätt att förstå hennes inställning.
Regimen i Kina radar upp det ena brottet mot de mänskliga rättigheterna efter det andra. Människor förföljs och fängslas för sin religiösa och politiska övertygelse. En rapport från Amnesty visar att tortyren ökar i landet. För tillfället uppmärksammas de massavrättningar som utförs på idrottsarenor i spåren av en kampanj mot narkotikasmuggling och korruption. Men de anklagade döms snarare av det beting som kommunist partiet lagt på domstolarna än av bevisen myndigheterna kan presentera.
Uppgifter om att de avrättades organ sedan säljs till människor i behov av organdonationer gör det hela ännu mer osmakligt.

Reagerat kraftigt
De svenska ledamöterna i IOK, Arne Ljungqvist och Gunilla Lindberg har reagerat kraftigt mot den politiska inblandningen i vad de kallar idrottens interna angelägenheter. Politik och idrott hör inte ihop och deras beslut sker med idrottens bästa för ögonen påstår man. Det är en synnerligen naiv hållning. För regimen i Beijing handlar idrott i allmänhet och OS i synnerhet uteslutande om politik, möjligen med några inslag av ekonomi. Det kinesiska ledargarnityret ser knappast idrottens förbrödring som den viktigaste anledningen att söka spelen. Snarare vill man använda OS på samma sätt som Adolf Hitler och Tyskland på 1930-talet. Det handlar om propaganda. Och om man för den goda saken skull måste ta genvägar för att nå framstående idrottsliga resultat är det säkert inget som kommer att vara ett problem - allra minst moraliskt. En regim som sätter upp beting för avrättningar kan givetvis kommendera fram dopade atleter. Idrott och politik hör således intimt samman. Särskilt i totalitära stater. Det borde de svenska IOK-ledamöterna vara införstådda med.
En del talar dessutom för att de är det. De flesta argumenten för ett OS i Kina är knappast idrottsliga. Snarare talar man om att ett OS skulle kunna vara bra för den ekonomiska och politiska utvecklingen i landet. Det är givetvis en möjlig hållning. Världen försöker inte isolera Kina utan gör sitt bästa för att fläta samman den väldiga staten med dess omvärld. Ett exempel på det är förhandlingarna om ett kinesiskt medlemskap i Världshandelsorganisationen, WTO. Det innebär emellertid inte att IOK måste låta förtryckarregimen glänsa med ett sommar-OS. Eller handlar det måhända mer om att IOKs mäktige president Juan Antonio Samaranch, vill glänsa tillsammans med ledarna i vad som har goda möjligheter att bli en riktigt stormakt?

Skumrask
Samaranch mörka förflutna i Francos fascistiska regering i Spanien gör inte att demokrati och mänskliga rättigheter omedelbart förknippas med hans Internationella Olympiska Kommitté. Och det är snarare "big business", mutor och skumraskaffärer än höga olympiska ideal som präglat organisationen under Samaranch ledning. För de som tycker att det är viktigt att den olympiska rörelsen fjärmar sig från den bilden är ett sommar-OS i Beijing 2008 omöjligt. Ett Olympiskt Spel på samma idrottsarenor som regimen håller sina publika massavrättningar är givetvis en absurd tanke. Ericsson och J-O Waldner tycks inte ha förstått det ännu.
Förhoppningsvis kommer Arne Ljungqvist, Gunilla Lindberg och deras kollegor att göra det innan omröstningen i Moskva den 17 juli.

Debatt: <I>Ledare:</I> Säg nej till OS i Kina