<I>Ledare:</I> Öka trycket på Sharon
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Israelerna bestrider uppgifterna men skjuter samtidigt hela tiden på tidpunkten för när den FN-delegation som ska undersöka anklagelserna släpps in i landet.
Beteendet från den israeliska regeringen gör att intrycket om att något inte står rätt till med aktionen i Jenin förstärks. Om de palestinska uppgifterna är felaktiga borde det ligga i Israels intresse att snabbt få till stånd en utomstående bedömning. Den israeliska förhalningstaktiken känns dessutom igen från när andra stater, exempelvis Irak, försökt att hindra inspektioner från FN. Det är en allt annan än smickrande jämförelse för den israeliska statsledningen.
Från början skulle FN-delegationen - som ska ledas av Finlands förre president Matti Ahtisaari - varit på plats i fredags men Kofi Annan gick med på Israels begäran om att skjuta upp besöket över den judiska sabbaten. När den israeliska regeringen på söndagen skulle ta det formella beslutet om att släppa in delegationen valde dock Ariel Sharon att fortsätta krångla. Besöket skjuts därmed upp minst en dag. Med tanke på situationen i regionen är det direkt otillständigt att Israel inte ger FN tillträde till området och befogenheter som gör att delegationen kan ta reda på vad som faktiskt inträffade i Jenin. Det sätt på vilket Sharons regering förhalat undersökningen är lika beklaglig som den är klandervärd.
Samtidigt tycks det som om signalerna från USA äntligen blir mer otvetydiga och att det amerikanska trycket på Israel ökar. När president George W Bush tog emot en ny plan för fred från Saudiarabien i torsdags fick den både ett visst stöd samtidigt som Bush slog uppmanade Israel att fullständigt dra sig tillbaka från palestinsk mark. Därmed anslöt sig även presidenten till den hårdare linje som utrikesdepartementet med Colin Powel i spetsen givit uttryck för och som man från amerikanskt håll även röstat för i FNs säkerhetsråd.
Tidigare har den amerikanska linjen varit något svårförståelig. Från utrikesministern och utrikesdepartementet har man gått relativt tufft fram medan presidenten tonat ner kritiken och bland annat kallat Ariel Sharon för "en fredens man". Det dubbla budskapen har förvånat världen och Sveriges utrikesminister Anna Lindh, som träffade sin amerikanska kollega i förra veckan, beklagade den otydlighet som det amerikanska agerandet givit upphov till. Även om presidentens uttalanden främst har handlat om att klara ut den inrikespolitiska situationen i USA kan man inte i en allt mer globaliserad värld göra skillnad på vilken publik man vänder sig till.
Budskapet måste alltid vara detsamma. Israels premiärminister Ariel Sharon är en alltför rutinerad politiker för att inte använda sig av varje spricka eller nyansskillnad i världens budskap för att istället driva sin egen linje - nämligen fortsatt konfrontation och fortsatt ockupation av palestinska områden. Om USA och världen i övrigt vill styra in parterna i konflikten i en fredligare riktning kan budskapen därför inte spreta åt flera håll. Och som en yttersta förutsättning är det nödvändigt att USA håller sig till ett budskap.
Detta budskap bör under den närmaste tiden med fördel vara att Israel utan dröjsmål och utan ytterligare krångel släpper in FN-delegationen som ska undersöka händelserna i Jenin. Vågar inte den israeliska regeringen visa världen vad man gjorde i flyktinglägret bör världssamfundet på allvar fundera över vilka sanktions- och påtryckningsmöjligheter som är möjliga att genomföra. Trycket på Ariel Sharon måste öka.