<I>Ledare:</I> Lång väg kvar
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Som ett samlat regeringsalternativ räcker de borgerliga partiernas budgetmotioner, som presenterades förra veckan, inte långt.
Fortfarande ska gigantiska moderata skattesänkninga finansiera det sociala ansvarstagande som mittenpartierna säger sig vilja ta.
Det gick inte ihop ekonomiskt när man försökte i början på 1990-talet. Det kommer inte att gå bättre ett decennium senare.
<b>Stora skillnader</b>
Moderaternas extrema skattesänkningar är ett av de största problemen för borgerlighetens möjligheter att ta makten efter valet.
De är utmanande både i storlek och i fördelningspolitisk profil.
De stora skillnaderna i de borgerliga partiernas ekonomiska politik gör regeringsalternativet mindre trovärdigt samtidigt som moderaternas sociala okänslighet även kan skrämma bort väljare från mittenpartierna. Men skattesänkningar är den moderata politikens hjärta. Det är i huvudsak genom dessa som det socialdemokratiska samhället ska omdanas. Att av valtaktiska skäl mörka sina egna ambitioner på området skulle kräva en svår process internt i partiet.
En och annan moderat eftergift kan vi möjligen få se för att de borgerliga ska få ihop sin gemensamma reservation i finansutskottet, men i grunden förändrar moderaterna givetvis inte inriktning i sin viktigast politiska fråga ett år före valet.
<b>Nya tongångar</b>
Förändrade tongångar från höger kan man dock registrera när det gäller Sveriges ekonomiska läge.
När regeringen presenterade sin budgetproposition var kritiken hård från samtliga borgerliga partier.
Man hävdade att konjunkturavmattningen och den ökade osäkerheten efter terrordådet i USA gjorde att den svenska ekonomin var svagare än den beskrivning regeringen ger i sin finansplan.
I de egna budgetalternativen utgår dock samtliga borgerliga partier från samma ekonomiska bedömningar som regeringen. Några krystade förklaringar om att man inte har resurser att ta fram egna siffror hjälper inte långt.
Antingen tycker man att regeringens bedömningar är trovärdiga och bygger en politik på den. Annars tror man det inte och bygger sina politiska förslag utifrån detta nya ,läge.
Men kanske är det så att den samlade borgerligheten helt enkelt inte vet vad den skulle göra om de mörka profetissorna skulle slå in? Oavsett ,vilket stärker velandet knappast bilden av ett stabilt politiskt alternativ med koll på läget.
<b>Ingen gemensam politik</b>
Den ekonomiska politiken är ju heller inte det enda som en eventuell borgerlig fyrpartiregering måste bli överens om.
Någon gemensam vårdpolitik syns exempelvis inte till samtidigt som arbetsmarknadspolitiken och småföretagarepolitiken spretar ordentligt trots sommarens löften om gemensamma förslag.
Till detta ska läggas de gamla vanliga trätofrågorna som regionalpolitiken, energipolitiken, jämställdhetsfrågorna och familjepolitiken.
Lundgren, Svensson, Olofsson och Leijonborg har en del att göra innan de med någon form av trovärdighet kan be svenska folket om förtroendet att gemensamt leda landet.