<I>Ledare:</I> Forskning och utbildning är framtiden
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
De senaste socialdemokratiska regeringarna har verkligen förstått att en politik för framtiden kräver satsningar på utbildning och forskning. Nya högskolor och universitet, fler studieplatser, mer pengar till forskningen och ett nytt förbättrat studiemedelssystem är några viktiga ingredienser som ska se till att Sverige behåller sin plats som en av världens ledande kunskapsnationer.
Med Thomas Östros som utbildnings- och forskningsminister har regeringen också på allvar tagit i tu både med att förbereda forskarsamhället på det kommande stora generationsskiftet och att minska den sociala snedrekryteringen. En del av lösningen på det förra problemet är för övrigt att komma tillrätta med det faktum att barn till föräldrar som saknar högre utbildning i allt för stor utsträckning inte själva läser vidare.
<b>Viktiga insatser</b>
Ännu kan vi givetvis inte se så många konkreta resultat av inriktningen på att stärka den svenska grundforskningen och att skapa nya forskarskolor för att ta om hand på de unga forskarlöftena.
På sikt kommer det dock att vara oerhört viktiga insatser både för landets ekonomi, företagens utveckling och för de enskilda människor som får en chans att gå vidare till såväl högre utbildning och forskning. Som jämlikhetspolitik är satsningar på att sprida utbildning och kunskap oslagbara verktyg.
Trots - eller möjligen på grund av - områdets strategiska betydelse för Sveriges utveckling har det inte gått att nå politisk konsensus om storsatsningarna på kunskap. Inte minste fick den förre utbildningsministern, Carl Tham, ta emot mycket kritik från den borgerliga oppositionen för regeringens satsningar på nya universitet och de så kallade bygdehögskolorna. Från somligt moderat håll hävdades - uppenbarligen mot bättre vetande - att ett lärosäte borde ha månghundraåriga traditioner för att få kallas universitet.
<b>Inte imponerande</b>
Det borgerliga alternativet till den socialdemokratiska politiken för högre utbildning och forskning är heller inte särskilt imponerande utan traskar vidare i väl upptrampade ideologiska hjulspår. Och det är just det som är problemet. Även på detta område hävdar flera borgerliga partier att privatiseringar är nödvändiga. De borgerliga förslagen innebär dessutom att universitet och högskolor skulle få mindre resurser vilket betyder färre studieplatser. Färre studenter skulle därigenom få möjligheten att skaffa sig en högskoleutbildning.
Det skulle givetvis innebära en förlust för såväl de enskilda som för samhället men skulle också öka den sociala snedrekryteringen. Ett verkligt dråpslag mot den jämlika utbildningspolitiken och ett brott mot den moderna svenska traditionen på området är moderatförslaget om terminsavgifter i högskolan.
Med tanke på förslagets ideologiska sprängkraft och de stora konsekvenser detta skulle få för landets nuvarande och blivande studenter borde frågan ha potential att bli en av de stora i höstens val.