<I>Ledare:</I> För klass på tänderna
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En undersökning från Stockholms län visade till exempel att var tredje person helt eller delvis avstått från tandvård av ekonomiska skäl. Framförallt är det äldre, ungdomar och invandrare som drabbats.
Därför är det många som hoppas på att Anders Sundströms utredning ska innebära en ordentlig förstärkning av tandvården. Man ska dock inte ha några överdrivna förhoppningar om detta. Utredningen har haft strama ekonomiska tyglar och någon rejäl tandvårdsreform kan man inte hoppas på utifrån direktiven. Men ett steg på vägen fram till en bättre tandvård borde den ändå kunna bli.
För socialdemokraterna i allmänhet och i synnerhet för statsminister Göran Persson är tandvården en viktig fråga. I sin bok Den som är satt i skuld är icke fri, säger Persson att vi aldrig får komma tillbaka till den tid, då man kunde bestämma en människas klasstillhörighet genom att titta på hennes tänder. Det innebär att regeringen har ett ordentligt beting kvar att göra.
Visserligen har redan ett par återställare gjorts för att förbättra tandvården och som ett första steg införs nu ett högkostnadsskydd för äldre över 65 år. Det innebär att ingen äldre ska behöva betala mer än 7700 kronor för fast protetik som kronor, broar och implantat och för hel- och delproteser. Men eftersom kostnaderna för många material och för bastandvården inte ingår i skyddet kan den totala kostnaden för en omfattande behandling bli rejält högre. Och ännu är det ju bara tänkt att högkostnadsskyddet ska gälla de äldre. Stora grupper väntar alltså fortfarande på att få del av det tämligen maskätna skyddsnät som nu ska gälla för personer över 65 år.
Men det finns andra problem än de riktigt höga behandlingskostnaderna.
Även för bastandvården har kostnaden sprungit iväg. Sedan prisregleringen av bastandvården avskaffades har prishöjningarna varit både stora och snabba. Det är ett hot mot en bra tandhälsa i framtiden om bastandvården blir så dyr så att människor slarvar med den. Utformningen av tandvårdsförsäkringen tycks här vara en del av problemet.
Riksförsäkringsverket konstaterar exempelvis att konstruktion av försäkringen gjort att den fått karaktären av ett näringsstöd till vårdproducenterna snarare än att vara en försäkring mot höga tandvårdskostnader för patienterna. Om Sundströms utredning inte ger svar på frågan är det nödvändigt att snarast se över hela systemet för att undersöka hur en för patienten generös tandvårdsförsäkring samtidigt kan vara kostnadseffektiv för samhället.
För trots allt måste konstruktion av tandvårdsförsäkringen även ge staten rimliga kostnader. Pengarna som ska betala vård och tandvård är ingen obegränsad resurs och behoven av förbättringar inom vården finns även på andra områden än i munnen. En förbättrad tandvårdsförsäkring som bekostas genom en sämre vård för kroniskt sjuka eller vården i livets slutskede är givetvis inte acceptabel. Ska tandvårdsförsäkringen förbättras krävs nya pengar. Några sådana hade inte Anders Sundström med sig in i sin utredning. Men regeringen borde titta ordentligt i kassakistan för att hitta dem.