<I>Ledare:</I> Folkrörelserna och framtiden
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I sin bok "Den ensamma bowlaren" som nyligen kommit ut på svenska (SNS-Förlag) beskriver statsvetaren Robert D. Putnam de stora risker han ser med utvecklingen. Boken beskriver hur amerikanerna på ett par decennier förvandlats från att ha varit ett folk engagerat i idrottsklubbar, kulturföreningar, politiska partier och andra sociala nätverk till ett folk av individualister utan socialt sammanhang. Putnam menar att det sociala kapitalet "som är en förutsättning för en funderande demokrati och hög ekonomiskt tillväxt" minskar till följd av det försvagade engagemanget i det civila samhället.
Putnam utgår således från den ur ett svenskt perspektiv ganska trivsamma beskrivningen av att ett stort deltagande i ideella organisationer och föreningar är nödvändigt för en positiv samhällsutveckling. Det goda folkstyret hämtar i denna modell sin näring i sångkörer, fackföreningar och idrottsklubbar där människor lär sig samarbeta och knyter kontakter med medmänniskor som de lär sig att lita på. Att allt förre engagerar sig i dessa organisationer blir i Putnams verklighet därför till ett gigantiskt problem. Ett hot mot demokratin och den ekonomiska utvecklingen. Bilden känner vi igen även från den svenska debatten.
<b>Annan utveckling här</b>
Flera svenska statsvetare, bland annat Olof Peterson, menar dock att Putnams slutsatser inte går att översätta till den svenska verkligheten.
Visserligen minskar deltagandet i de gamla folkrörelserna och inga nya bildas egentligen i deras ställe. Men det innebär inte att det sociala kapitalet eller tilliten till andra människor blir mindre. De mätningar som genomförs visar inte på en amerikansk utveckling i Sverige. En orsak till detta tror man vara det generella svenska välfärdssystemet.
"Den ensamma bowlaren" har trots många legitima invändningar fått stort inflytande även i den svenska debatten. Den parlamentariska demokratiberedningen under ledning av Bengt Göransson hade en tydliga inslag åt samma håll som Putnam. Men att drömma sig tillbaka till den tid då folkrörelserna var starka, byggde landet och utvecklade demokratin leder inte framåt. Inte heller bör man som Putnam förakta det engagemang som finns i de yngre generationerna där intresset för samhällsfrågor är stort. När det gäller det sociala kapitalet och tilliten till andra kan dessutom andra faktorer vara viktigare än de få timmar en människa kan vara engagerad i sin sångkör. Det sätt man uppfostras av sina föräldrar, hur man bemöts i skolan eller hur arbetslivet fungerar är tre exempel på sådana faktorer.
<b>Intressant bidrag</b>
Trots att Putnams och de teorier han presenterar inte alltid håller för en kritisk granskning är hans bok ett intressant bidrag till samhällsdebatten. Den ger utrymme för många diskussioner om vart samhällsutvecklingen är på väg och hur demokratin ska utvecklas - för att nu bara nämna ett par inriktningar. Därför bidrar boken och Putnam själv till att motverka den utveckling han beskriver i så mörka färger.