<I>Ledare:</I> Despoten i Zimbabwe
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Robert Mugabe har på ett par decennier förvandlats från frihetskämpe till despot. Han har lett Zimbabwe sedan självständigheten 1980 och han betraktades då som en av Afrikas stora ledare. Men med tiden har Mugabe tillägnat sig diktatorns alla karaktärsdrag och 78 år gammal tycks han fast besluten att regera landet i ytterligare sex år - oavsett vad hans folk egentligen vill. Utrikesminister Anna Lindhs kommentar om att Mugabe nu själv har blivit det han än gång bekämpade är mycket träffande.
I västvärlden har de flesta länder fördömt det sätt på vilket valen i Zimbabwe har genomförts. De internationella observatörer som tillåtits övervaka situationen i Zimbabwe, exempelvis från Norge, och de lokala oberoende observatörerna från de större folkrörelserna är alla överens om att Mugabe vann valet med en kombination av fusk och terror.
Däremot har flera afrikanska observatörer redan sagt att valen trots en kaotisk situation får betraktas som rättvisa och att det zimbambwiska folket trots vissa brister ändå har fått en chans att säga sitt. Om detta också blir den officiella reaktionen från Zimbabwes grannländer är det fritt fram för Mugabe och hans gangsterregim att fortsätta sina övergrepp på oppositionen.
För Mugabe och gruppen runt honom inom partiet Zanu/PF är nämligen reaktionerna från grannländerna den enda utländska reaktion som betyder något. Västvärldens protester mot regimen tycks inte bekomma dem nämnvärt.
Hittills har Mugabe också haft stöd från sina grannländer i södra Afrika - ett stöd som förvärvades i samband med befrielsekrigen. Men ska Zimbabwes folk få en chans att utveckla en demokrati och leva under ett styre man själva valt kan grannländerna inte fortsätter hålla Mugabe om ryggen.
Särskilt intressant blir det att se om Sydafrika och president Thabo Mbeki ska fortsätta att stödja Mugabes förtryckarregim. Sydafrika gör ju anspråk på att vara en anständig och demokratiskt stat. Hur man förhåller sig till en diktatur på sin egen bakgård kan på många sätt bli klargörande för hur moraliskt och demokratiskt den sydafrikanska ledningens sinnelag egentligen är.
För omvärlden är det därför viktigare att sätta press på Sydafrika och andra grannländer än på Zimbabwe.
Hungersnöden och en socialt och ekonomiskt mycket pressad situation kan göra att den laddade politiska situationen exploderar i kravaller och våldsamheter. Utan ett tydligt politiskt tryck från grannländerna kommer Mugabe i så fall att svara med stenhård konfrontation och nya förföljelser av oppositionens företrädare. Det är mycket som står på spel i södra Afrika.