<I>Ledare:</I> Bush i centrum
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I de flesta nyårskommentarer och krönikor lär händelserna i USA den 11 september prägla året. Det är inte konstigt. De spektakulära terrorattentaten mot World Trade Center och Pentagon kostade inte bara flera tusen människoliv. De gjorde även världen ännu mer osäker och oförutsägbar.
Men året som gått har också på ett mycket påtagligt sätt visat att ingen kan ställa sig utanför. Oavsett var i världen man råkar befinna sig är stater och människor på olika sätt länkade till varandra.
Att även Sverige är en del i världspolitiken kunde vi se på hemmaplan när Göran Persson som EU:s ordförande fick ta emot besök av både Rysslands och USAs presidenter.
I samma egenskap besökte Persson som första västledare dessutom Nordkorea för att hjälpa till att tina upp relationerna mellan nord och syd.
<b>Otrevlig överraskning</b>
För andra har den politiska globaliseringen blivit en mer otrevlig överraskning. När George W Bush i januari svors in som USAs president förstod han säkert att han som nybliven ledare för den enda kvarvarande supermakten hade fått ett tufft jobb.
Men Bush hade troligen inte räknat med att en så stor del av hans första år i Vita Huset skulle handla om utrikespolitik. När han med minsta möjliga marginal valdes till president var han inte bara en utrikespolitisk novis.
Bush hade dessutom vid ett flertal tillfällen klargjort att den nye presidenten skulle bry sig mer om USA och mindre om världen än sin företrädare. Det visade sig snabbt vara en omöjlig inställning.
Redan efter någon månad tvingades hans administration pröva sina diplomatiska färdigheter när ett amerikanska spionplan tvingades landa i Kina.
<b>Mer arbete</b>
Det skulle emellertid bli mer arbete för USAs diplomatiska maskineri. Sedan högerledaren Ariel Sharon vunnit premiärministervalet i Israel och konflikten i Mellanöstern eskalerat månad för månad kunde Bush inte längre hålla USA borta utan tvingades till egna uttalanden och fredsinitiativ.
Och efter terrorattackerna i september stod det helt klart för Bush att inte ens världens mäktigaste nation klarar sig utan många och goda relationer med omvärlden. Istället för ökad isolationism tvingades Bush bygga en internationell koalition mot terrorismen.
Även för andra blev globaliseringens effekter direkt obehagliga. Den världsfrånvända talibanregimen i Afghanistan förstod inte förren det var försent att det inte går att hysa terrorister med internationella ambitioner utan stora risker.
På samma sätt fick den förra diktatorn i Jugoslavien, Slobodan Milosevic uppelva att den internationella rättvisan inte gick att undkomma. Han och många av de andra bödlarna från Balkan lär få fira fler nyår i sina celler vid FNs krigsförbrytartribunal i Haag.
<b>Naturligt fredspris</b>
På sätt och vis är det med dessa och andra händelser naturligt att FN och dess generalsekreterare Kofi Annan fick dela på Nobels fredspris.
Allt fler människor inser att vi behöver en stark internationell organisation för globalt samarbete om vi ska komma tillrätta med de problem mänskligheten gång på gång skapar åt sig själv. Årets sista veckor visar med all önskvärd tydlighet att vi behöver mer av internationellt samverkan och världsomspännande diplomati.
När Indien och Pakistan laddar upp med kärnvapen i gränsområdena i Kashmir är det lätt att förstå att mycket arbete återstår innan världen är en någorlunda trygg plats att leva i.