<I>Ledare:</I> "Bra som det är"
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För tillfället tycks frågan om att införa skilda valdagar vara avgjord.
Författningsutredningen som överlämnade sitt slutbetänkande till regeringen i torsdags föreslår att den gemensamma valdagen för riksdags- och kommunalval ska behållas. Därmed kan vi inte vänta oss någon förändring av det rådande systemet än på många år. Däremot är frågan med all säkerhet långt i från begraven. Partierna är djupt oense och såväl moderaterna, miljöpartiet, folkpartiet och centerpartiet reserverar sig mot kommitténs rekommendationer.
Tanken med skilda valdagar är att vitalisera den lokala demokratin genom att ge den ett helt eget val. Idag anser den gemensamma valdagens belackare att de kommunala frågorna dränks av de nationella. Detta resonemang bygger dock på uppfattningen att medborgarna inte är tillräckligt kompetenta att skilja på styret i riket, landstinget och kommunen. Man antas i stället göra sitt partival för riksdagen och låter sedan det valet även styra handlandet i kommun- och landstingsval. Det finns ingenting som talar för att så skulle vara fallet. Inte minst borde den ökade röstsplittringen visa att resonemanget är felaktigt.
Det finns heller ingenting som säger att skilda valdagar skulle minska effekterna från opinionsvindarna på nationell nivå i de kommunala valen. Erfarenheterna från andra europeiska länder lär oss tvärtom att väljarna ofta straffar en impopulär regering genom att rösta på andra partier i de regionala eller lokala valen trots att de lokala företrädarna skött sig väl.
Risken för att de nationella frågorna skulle få stor betydelse är alltså lika stor med skilda valdagar som i dagens system. Sådana tendenser riskerar till och med att öka om statsråd och partiledare slänger sig in i de lokala valrörelserna.
Med en gemensam valdag finns fortfarande chansen att protestera mot en dålig regering utan att det behöver påverka valet i kommunen - eller tvärtom.
Vinsterna med skilda valdagar är alltså svåra att upptäcka i praktiken.
Samtidigt riskerar demokratin att förlora - framförallt beroende på ett sjunkande valdeltagande. Idag drar det ena valet så att säga det andra.
Samtidigt slipper vi riskera att en valtrötthet breder ut sig. Den
gemensamma valdagen är ett skäl till att Sverige är ett av de länder i världen som har det högsta valdeltagandet. Man kan med fog fråga sig varför fyra riksdagspartiet vill ändra på det? Hur som helst är det bra att författningsutredningen inte vill det.
Moderaternas representant i kommittén, Anders Björck, vill emellertid att den svenska författningen fortsätter att utredas efter valet. I en debattartikel på DN-debatt menar han att Sverige behöver stora författnings- och partistrukturella reformer under de kommande decennierna. Någon närmare analys över varför detta behövs presenterar han egentligen inte.
Den modell Björck föreslår - enmansvalkretsar med dubbla valomgångar efter fransk förebild - har därför sannolikt små utsikter att bli genomförd i Sverige. Inte minst lär det bli svårt för honom att få med sina borgerliga bröder på planerna. Björck ger dessutom själv ett bra argumentet för att avstå från denna typ av författningspolitiska experiment.
Det perfekta valsystemet finns inte, konstaterar han nämligen. Varför då byta ut ett som fungerar så pass bra som det svenska?