<I>Ledare:</I> Alliansfriheten - en hörnsten
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men fortfarande tjänar alliansfriheten oss väl. Den lägger grunden för en trovärdig och stabil säkerhetspolitik samtidigt som den ger oss största möjliga handlingsfrihet. Som alliansfria fattar vi i varje läge själva beslut om vad som bäst gagnar våra intressen. Den ger oss möjligheten att vara aktiva om vi så önskar samtidigt som vi kan förklara oss neutrala i händelse av väpnad konflikt. När opinionsinstituten mäter svenskarnas intresse för ett Nato-medlemskap är det följaktligen fortfarande en överväldigande majoritet som vill värna alliansfriheten.
<b>Nationell enighet</b>
En grundläggande nationell enighet om säkerhetspolitiken har varit viktig om den ska framstå som förutsägbar och trovärdig. Så var under lång tid också fallet i Sverige, även i riksdagen. Idag är dock riksdagspartierna djupt splittrade i frågan. Under Folk och försvars rikskonferens i Sälen som avslutades igår har skillnaderna tydligt gått idagen. Här har allt från miljöpartiets och vänsterpartiets idealistiska inställning, till folkpartiet krav på Nato-medlemskap presenterats och diskuterats. I detta politiska landskap framstår regeringens och Anna Lindhs ambition att nå en bred enighet med riksdagspartierna om en ny beskrivning av Sveriges säkerhetspolitiska linje mer som en fåfäng förhoppning än en konkret möjlighet.
<b>Nya hot</b>
Diskussionen om säkerhetspolitiken förs idag med terrordåden i USA den 11 september som en naturlig utgångspunkt. Alla tar dessutom händelsen som intäkt för att just deras väg och analys av situationen är den rätta. Men klart är att de nya hoten har en mer framträdande plats i diskussionen, inte minst internationellt.
För den svenska debatten är det dock inte nytt. Det svenska försvaret har de senaste åren genomgått en rejäl omställning. Tyngdpunkten har flyttat bort från det gamla och statiska invasionsförsvaret till ett mer lättrörligt insatsförsvar med hög kompetens. Istället för att passivt blicka mot öster har försvarspolitiker och försvarsledning under 1990-talet flyttat fram positionerna på nya områden. Ända sedan Hot- och Riskutredningen 1995 har man arbetat aktivt med det vidgade säkerhetsbegreppet. Regeringen hade dessutom långt före terroristhändelserna i USA tillsatt den utredning som ligger till grund för propositionen "Fortsatt förnyelse av totalförsvaret" som lades på riksdagens bord i slutet av september. Propositionen behandlar just de nya hot och risker som vi i höstas fick se ett konkret exempel på.
<b>Sårbart</b>
Men trots detta är Sverige fortfarande oerhört sårbart för den typen av hot. Om vi kommit långt i diskussionen finns det mycket kvar att göra i praktiken. När vi ska försvara oss mot de nya hoten spelar det kanske ingen roll vad vi säger - utan bara vad vi gör.