<i>Ledare</i> Sverige sörjer och skäms
Erika Ullberg
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Per Elofsson bröt första loppet och gick från en aktad konkurrent till en snorig svensk. Magdalena Forsberg tog visserligen två bronsmedaljer, men guldet som vi nästan redan föreställt oss kring Magdas hals uteblev efter en riktigt dålig insats som dessvärre blir betyget över hennes sista OS-tävling. Anders Söderberg och rodelgänget blev besvikna, likväl som Pernilla Wiberg. Curlingdamerna kan inte vara annat än skamsna. Megaös från Tärnatös har visserligen gett oss lite glädje. Anja Pärsson är nu Sveriges första kvinna som tagit OS-medalj i slalom och vi är glada att hon stod på benen. Men i andra fall så brukar det endast vara ädlaste valör på priset Anja vinner...
Högsta medalj i Salt Lake City (innan Fredrik Nybergs storslalomresultat är klart) är för tillfället presterat av en okänd kille i en av de färskaste och minsta OS-grenarna; parallellslalom på snowboard. Det börjar kännas som sommar-OS i Sydney då landet plötsligt fick lära sig vad dubbeltrapp var för någonting...
<b>Väcker frågor</b>
Alla kan misslyckas i sin uppladdning, men förutom att Sverige gjort en dålig insats så väcker Salt Lake City frågor om hur det står till med vinteridrottslandet Sverige. Vi har is och snö och jämlika förhållanden till våra nordiska grannar, men vi saknar exempelvis deltagare i backhoppning. Vår bredd på eliten är bedrövligt smal, då hoppet om framgång står till ett litet antal personer. Sverige borde satsa betydligt mer på såväl bredd- och elitidrott och skapa realistiska förutsättningar för de som vi kräver skulle ge oss tio medaljer i Salt Lake City.
Att Norge gör ett fantastiskt OS som planerat gör den svenska besvikelsen desto värre. Vårt försvar var dock planerat. När de norska medaljerna radas upp så planerade vi att hänvisa till en hel laguppställning av medaljer i hockey. För en vecka sedan deklarerades att "nu börjar OS på riktigt". Efter de inledande matcherna hade de flesta redan planerat var de skulle se finalen som Sverige givet skulle vinna. Tre kronors roll var att återupprätta den svenska idrottshedern i OS. Istället har de gett oss en nationell skam och deras status har devalverats. Mer passande namn vore nu Tre ören. Sverige sörjer och skäms.
<b>Fördel Lukasjenko</b>
Den nationella yran under idrottssammanhang är - förutom några undantag - oftast gemytlig. Men idrott, politik och nationalism kan förenas i en obehaglig allians och det tillfället har Sverige gett Vitryssland och dess diktator Alexander Lukasjenko.
Presidenten Lukasjenko har upplöst det folkvalda parlamentet och förvandlat Vitryssland till en auktoritär regim. Ekonomin som planerades under Sovjetunionens dagar hotas av kollaps. (De svenska hockeystjärnorna i NHL tjänar belopp som är jämförbara med delar av Vitrysslands hela BNP och fantasisummor för de vitryska hockeyspelarna.) Den politiska oppositionen är förtryckt och all media kontrolleras. Lagstiftningsmakten, rättsväsendet, polisen och armén är presidentens händer.
Visst är det trist att Tre kronors NHL-proffs blev slagna av det vitryska laget som till och med Linköping egentligen borde vinna över. Menän värre är hur Lukasjenko kan dra opinionsmässiga och nationalistiska fördelar av att befolkningen förenas i idrottsglädje.