<I>Ledare:</I> Sharon ingen duva
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Trots en mängd israeliska attacker mot palestinska mål och en förnyad ockupation av självstyrande palestinska områden har självmordsbombarna fortsatt att döda och skada civila israeler inne i Israel.
Sharon tycks dock inte vara beredd att sträcka sig så långt att han kan tänka sig att ge Yassir Arafat en roll i en eventuell framtida fredsprocess. Under sitt besök i Washington denna vecka väntas Sharon fortsätta sina ansträngningar att få USA att se Arafat till det stora hindret för en fredlig utveckling i regionen. Förutsättningarna för en vinst i detta diplomatiska spel borde emellertid inte vara särskilt goda.
Reaktionerna från EUs utrikesministrar - och i synnerhet vår egen Anna Lind - var oerhört skarp när det amerikanska utrikesdepartementet läckte uppgifter där USA talade om Arafat som terrorist för någon vecka sedan. De starka protesterna gjorde att amerikanerna officiellt uttalade att Arafat är en partner på den palestinska sidan.
För den fortsatta utvecklingen är det viktigt att USA håller fast vid att Arafat är den legitima palestinska part som Israel måste förhålla sig till. Att försöka sidsteppa den folkvalde presidenten skulle bara gynna de extrema grupper som tack vare ockupationen och den senare tidens ökade israelska press har stora framgångar i fattiga palestinska områden. Om detta vittnar inte minst den till synes aldrig sinande strömmen av självmordsbombare.
En viktigt amerikansk insats skulle därför vara att få Sharon att gå med på att möta Arafat för samtal. Dessvärre förefaller en sådan utveckling i dagsläget ganska osannolik.
I alla fall på kort sikt.
Även om också Sharons möte med högt uppsatta palestinska företrädare på ett eller annat sätt är en medveten handling avsedd att gå runt Yassir Arafat, är det viktigt att parterna möts på hög politisk nivå. Rimligen måste båda parter snart inses att en framtid utan fred snart inte är en framtid överhuvudtaget. För Sharon - som gick till val på säkerhetsfrågan - är det stora antalet döda och sårade civila israeler givetvis en politisk belastning.
På sikt kommer det rimligen att leda till att det israeliska folket vänder sig om efter en annan politisk ledning. Samtidigt tar Sharon faktiskt kortsiktigt en politisk risk genom att öppna för samtal med palestinierna. En av de ministrar i hans regering som tillhör ett högerextremt parti har hotat att hoppa av om Sharon gör slag i saken. Att Sharon och hans parti långt ifrån är de värsta av de judiska hökarna kan ju vara bra att hålla i minnet när frågan om Mellanöstern diskuteras.
Ändå är det svårt att se hur Sharon skulle kunna vara en av aktörerna i en verklig fredsprocess. Grunden till konflikten är den israeliska ockupationen av och de olagliga judiska bosättningarna på palestinskt land. Och på dessa punkter har Sharon i hela sin politiska gärning visat sig vara en person som står för konflikt. Såväl hans parti som det politiska underlag regeringen bygger på i parlamentet har en inställning som gör framtiden mörk för hela regionen.
Fröet till fred och försoning måste nog därför trots allt sökas på annat håll.