<I>Ledare:</I> Seger för Göran Persson
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det parti som gjorde valrörelsens slutskede så spännande och över huvud taget väckte möjligheten till en borgerlig regering var ju folkpartiet. Deras uppgång kom först i augusti och stod sig på valdagen. Det jublades på folkpartiets valvaka och alla hyllade förstås den revanscherande Leijonkungen. Men uppgången plockade folkpartiet framför allt från moderaterna. Att den största omflyttningen av väljare skett inom blocken får bevisa att blockpolitiken alltjämt lever. Trots det nervösa upploppet så blev förhållandet mellan riksdagens samarbetsmajoritet och opposition närmast status quo.
<b>S återvunnit röster</b>
Riksdagens kantpartier vänsterpartiet och kristdemokraterna var valets stora vinnare 1998, men backade båda i årets valet. Anledningarna är flera. 1998 vann vänsterpartiet många röster från missnöjda socialdemokrater som inte gillade den hårda ekonomiska saneringspolitiken. Dessa röster har nu socialdemokraterna återvunnit. Vänsterpartiet framstår inte heller längre som socialdemokraterna "fast med lite mer rättvisa". Vänsterpartiet har vi under det senaste året förknippat med talibantal, ägandekonferens och ett allmänt återtågande till ett vänsterparti där företrädarna inte skäms över att kalla sig kommunister. Kristdemokraterna har stor trovärdighet i äldrepolitiken som dessvärre inte varit någon stor fråga i denna valrörelse. Kristdemokraterna är idag det enda borgerliga parti med en entydig konservativ ideologi och partiet har under mandatperioden profilerat sig i frågor som motstånd till homosexuellas möjlighet att adoptera. Detta har dessbättre inte gett någon skjuts framåt.
Maud-effekten var det länge sedan vi såg i opinionsmätningarna. Men Olofsson grät av lycka på sin valvaka när centerns valresultatet såg ut att bli bättre än i förra valet.
<b>M i fritt fall</b>
Vem som blev valets stora förlorare råder det ingen som helst tveksamhet kring. Moderaterna gjorde fritt fall från valresultatet på nära 23 procent i 1998 års val.
Bo Lundgren sa igår till Expressen: "Jag är mycket nöjd med den här valrörelsen." Hans möjlighet att hålla masken tills valet var över var klädsamt. Men ingen moderat och allra minst partiledaren kan vara nöjd med valresultatet. Om de borgerliga partierna hade fått bilda regering hade moderaternas usla valresultat med glädje negligerats av Lundgrens sympatisörer. Men det blev tack och lov inget regeringsskifte. Nu väntar för Lundgren snabb avgång eller en tuff kamp för att få sitta kvar som partiordförande. Bo Lundgren var långt ifrån en självskriven partiledare när han blev vald för ungefär tre år sedan. Det står många moderater i kulisserna och ser fram emot att Bo Lundgren just avslutat sin första och sista valrörelse.
<b>A(m)bivalent parti</b>
Moderata ungdomsförbundets ordförande Tove Lifvendahl krävde igår inte Bo Lundgrens avgång. Däremot krävde hon att partiets i övrigt högsta ledning och Lundgrens närmaste kärna som styrt partiet i många år avgår: "Vi behöver inte analysera mera. Vi borde ha tillräcklig sjukdomsinsikt. Nu behövs det agerande. Lundgren är symptomen - inte orsaken till moderaternas problem." MUF:s ordförande skrädde alltså inte orden när hon krävde omdaning inom moderaterna. Lifvendahl krävde att partistyrelseledamöterna ska ställa sina platser till förfogande och meddelande att MUF redan på fredag lägger fram ett omfattande åtgärdspaket.
Att moderaterna måste göra någonting är entydigt. Åtminstone om partiet ska bevisa sitt fortsatta existensberättigande. Folkpartiet har övertagit rollen som det parti som vill ställa mest krav. Krav på skolans elever och krav på landets nyanlända invånare. Folkpartiet släppte i valets slutskede fram en olycklig slagordsdebatt kring den komplexa integrationsfrågan. Moderaterna har den senaste veckan mest uppmärksammats för den rasism som "Uppdrag granskning" fann i deras valstugor.
Folkpartiet är ett tydligt liberalt parti och kristdemokraterna är ett tydligt konservativt parti. Moderaterna är ett tydligt ideologiskt ambivalent parti med extrema skattesänkningsförslag som inte ens de borgerliga kollegorna kan acceptera. Tur att väljarna inte gjorde det heller.