<I>Ledare:</I> Sakfrågor får allt mindre utrymme
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är bara att erkänna. På denna sida avhandlas med jämna mellanrum de senaste siffrorna från opinionsinstituten. Emellanåt försöker vi lyfta fram partiledarnas betydelse för sina respektive partiers resultat.
Partiernas kampanjstrategier analyseras och förklaras. Med relativt lång tid kvar till valdagen är det inte ointressant - framförallt inte på en ledarsida. SCBs stora opinionsmätning om väljarsympatierna omfattar exempelvis nästan 10 000 personer och genomförs två gånger om året. Den visar antagligen översiktligt hur opinionen svänger under mandatperioden.
Hur moderater och socialdemokrater lägger upp sin strategi inför valrörelsen har sin plats i debatten - särskilt om någon av dem försöker skrämma väljarna.
Men med bara några få veckor kvar till valdagen borde fokus i den breda mediarapporteringen kunna handla om sakfrågorna. Hur blir det med jobben, vården, skatterna, skolan och den svenska ekonomin? Vilket parti vill göra vad och hur ska det gå till. Visst finns även detta perspektivet i valrörelsen men det tycks med åren få allt mindre uppmärksamhet. Istället fylls tidningarna och radio- och TV-program med beskrivningar om valrörelsen som ett politiskt spel.
Ett sådant exempel är alla de relativt små opinionsmätningar som duggar tätt i valrörelsen. De får stor uppmärksamhet. Medierna rapporterar, politiska journalister analyserar och politikerna tvingas att kommentera.
När Temo i en undersökning slår fast att moderaterna backar rejält och att partiet ramlat under 20 procent för första gången på tio år ställs Bo Lundgren mot väggen. En statsvetare kallas in för att förklara att nedgången beror på att moderatledaren struntat i att tala i Almedalen på Gotland i somras. Bara någon dag senare kommer en Sifo-undersökning där moderaterna får stöd av drygt 22 procent. Istället för ett stort ras hävdar Sifo att moderaterna ökar i opinionen. Säkert finns det någon annan statsvetare som kan förklara uppgången med att Bo Lundgren badade i Almedalen medan de andra talade.
Men opinionsmätningarna i valrörelsen slutskede flyttar inte bara fokus från politikens sakfrågor utan riskerar dessutom att påverka valutgången.
I det franska presidentvalets första omgång trodde de allra flesta att Chirak och Jospin skulle gå vidare. Många valde därför att proteströsta - inte minst på Jean-Marie LePen - i trygg förvissning om att huvudmatchen ändå skulle gå mellan de två stora favoriterna. Men så blev det inte.
Opinionsmätningarna hade fel och Jospin slogs ut. Denna typ av påverkan har i andra länder lett till diskussioner om att förbjuda eller i vart fall bannlysa opinionsmätningar nära valdagen.
Mot denna uppfattning kan man alltid hävda att väljarna har rätt att ha all information om det politiska läget när de gör sitt val. Problemet med det argumentet är att det är alla människors handling på valdagen som räknas och inte vad något tusental personer säger i en telefonintervju veckorna eller dagarna innan.
Om mätningarna vore tillförlitliga skulle de heller inte visa så olika resultat. Därför skulle det vara bra om medierna de två sista veckorna före valet kunde avhålla sig från att köpa och publicera otillförlitliga opinionsundersökningar. Istället kunde resurserna läggas på att beskriva de ideologiska skillnaderna mellan partierna och vad de vill göra i viktiga sakfrågor. Det skulle vara en viktig insats för demokratin.