<I>Ledare:</I> Sahlin stör valet
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Skulle det inte vara för hennes anmärkningsvärda slarv och den uppenbara oordningen i familjens privatekonomi hade Mona Sahlin med stor säkerhet varit statsminister idag. Men det är hon inte. Kontokort, obetalda räkningar, en oskattad och oförsäkrad bil samt ett uppseendeväckande antal parkeringsböter gör att både hon själv, politiska kommentatorer och medborgarna nu funderar över om hon överhuvudtaget har en politisk framtid. Det är tragiskt.
Att Mona Sahlin har en särställning i svensk politik visar det stora stöd som hon trots alla affärer fortfarande har. Visserligen har hon inte riktigt nått upp till den nivå där hon befann sig innan Tobleroneaffären briserade men det är svårt - för att inte säga omöjligt - att tänka sig att någon annan politiker skulle klara att genomleva ytterligare ett mediadrev och samtidigt kunna inkassera nästan halva svenska folkets stöd.
Att så många fortfarande har förtroende för Sahlin är faktiskt mer anmärkningsvärt än att drygt hälften tycker att det är dags för henne att avgå. Med tanke på partiernas opinionsläge borde ena halvan av folket alltid tycka att socialdemokratiska ministrar ska avgå.
Givetvis är det detta grundläggande och osedvanligt djupa förtroende - som bygger på en kombination av hennes engagemang och kommunikativa förmåga - som gör att så få socialdemokrater kräver hennes avgång. Bara ett par partidistrikt och en handfull socialdemokratiska ledarsidor tycker att Sahlin är förbrukad. Samtidigt får hon berättigad kritik från de flesta håll och bara ett ljumt stöd från chefen, statsminister Göran Persson.
Klart är att hennes framtida politiska liv hänger på en mycket tunn tråd.
Men om Göran Persson vill kan Sahlin sitta kvar. Med tanke på att så många medborgare är beredda att förlåta ytterligare ett misstag är det politiska priset att behålla Sahlin i regeringen inte särskilt stort så långt före valet. Att helt kallt ge Mona sparken skulle dessutom förstöra en del av Perssons nya image som en "trivseltorsten".
Fördelen med Sahlin i regeringen är given. I en valrörelse kommer hon att vara en tillgång när partiet ska nå ut till kvinnor och invandrare. Som ansvarig för storstads- och integrationsfrågorna blir hon bland annat en viktig kugge för att visa på det moderata misslyckandet i Stockholm. På samma sätt är risken med att ha henne kvar i regeringen uppenbar. Stannar Sahlin är det inte otroligt att socialdemokratin får uppleva en valrörelse som handlar om nya obetalda räkningar. Det finns ju dessvärre inte mycket som tyder på att paret Sahlin skulle ha förmågan att radikalt förbättra sina betalningsrutiner eller parkeringsvanor med tanke på alla chanser de redan fått. Och i likhet med Gudrun Schymans alkoholism skulle ett återfall strax före valet i höst vara förödande för respektive parti.
Hur det än går med Sahlins fortsatta politiska liv är historien om henne på många sätt tragisk. Ett oordnat privatliv har hur man än ser det i mycket stor utsträckning förött en politisk karriär med enorm potential.
Men efter snart 10 år med större och mindre affärer står det i alla fall helt klart att det inte är medierna som slutligen kommer att mosa Mona.
Hon har bara sig själv och sin make att klandra.