<I>Ledare:</I> Riv pälsen av överklassen
Erika Ullberg
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Striden om minkarna har varit känsloladdad. Ombuden från Blekinge slogs för arbetstillfällen på hemmaplan medan andra slogs för en viktig symbolfråga inom djurrättsområdet. Jan Emanuel får anses företräda de som gärna vill att partiet lyssnar på den växande djurrättsrörelsen som engagerar många unga människor. Även om Robinson-Janne till skillnad från många av dessa ungdomar vare sig skrotat skinnjackan eller hamburgare på tallriken, så vill han bli djurens främsta banerförare inom socialdemokratin.
Att några tar djurhantering på största allvar är beundransvärt och på tiden. Att plåga djur är ovärdigt och förkastligt. Så tillvida inte syftet är medicinsk forskning bör djurförsök och plågsam djurhantering utrotas. Minkar som lever i små nätburar väcker avsky och undran varför just trångt nätutrymme är nödvändigt. Men förbud är sällan den bästa vägen för att lösa problem.
<b>Inkonsekvent</b>
Att förbjuda minkpälsuppfödning i Sverige är knappast rationellt och konsekvent. Om minkarna garanterades att inte lida vid uppfödning och slakt, varför är det då mer fel att föda upp minkar än exempelvis höns? Hönsburarna har mötts av starka protester och idag finns det i affären kycklingkött och ägg från frigående fjäderfä. Andra problem vid hönsuppfödningen som exempelvis trångboddhet och stress vid slakt kan kvarstå utan att regeringen vill ha ett totalförbud. En av orsakerna varför stärkt djurrätt och regleringar är att föredra framför förbud är flera. Svenskarna skulle inte sluta äta ägg bara för att äggen inte fick produceras i Sverige. På samma sätt kommer inte de som vill bära päls sluta med detta. Men istället för att kunna köpa svensktillverkade pälsar där minkarna förhoppningsvis haft ett smärtfritt liv, så kommer alla pälsar i framtiden från djur i länder med eventuellt mindre uppfödningsbestämmelser.
<b>Klassmärke</b>
Varför ska då någon behöva bära päls? Det finns inget rationellt svar där heller. Päls handlar bara om fåfänga och människors fria val att klä sig hur de vill. Förutom raggarbilarnas små pälssvansar på antennerna och mindre pälskanter på jackor, så är päls ett klassmärke. Pälsar förknippas med stenrika överklasstanter. Där är också antagligen orsaken till varför den socialdemokratiska partkongressen och jordbruksministern vill förbjuda uppfödningen.
Visserligen går det känslomässigt att instämma. Ingen behöver bära päls i Sverige. Överklasstanterna kan klä sig utan att betala tusentals kronor för känslan av dött hårigt mårddjur mot kroppen. Men i ett fritt demokratiskt samhälle är det kontigt att människor gärna får föda upp djur och tillverka skinnjackor, möbler och skor, bara det inte är pälsdjur som mink. Det relevanta borde vara att minska djurens lidande, inte att utrota svenskproducerade pälsar. Om det visar sig att minkfarmar är djurplågeri vars verksamhet inte kan förbättras ur djurens synpunkt så borde ett förbud införas. För en gångs skull hade utredningsivrarna inom socialdemokratin rätt.
<b>Vilt djur</b>
Även några som instämmer med att stänga minkfarmarna är inkonsekvent, röstade ändå för jordbruksministerns och Robinson-Jannes förbudsförslag på kongressen i Västerås. Deras argument är att minkar är ett vilt djur till skillnad från exempelvis får, som annars är ett betydligt vanligare djur att både äta och göra kläder av. Men varför skulle argumentet om minkarnas vilda naturinstinkt väga så tungt? Den första minkfarmen i Sverige etablerades 1928. Det betyder att minkarna på dagens ungefär 200 minkfarmar kan ha avlats fram under ungefär 80 år. När försvinner den naturliga instinkten?
Infångade vilda djur på cirkus borde vara mer lovliga byten för socialdemokraternas nyväckta djuretiska granskning.