<I>Ledare:</I> Persson måste se över laguppställningen i höst
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Frågan om regeringens effektivitet har samband med de politiska problem som socialdemokratin brottas med just nu: Avsaknaden av tydlig profil i flera av de socialdemokratiska hjärtefrågorna som t ex skolan, vården, omsorgen och arbetsmarknadsfrågorna i vid mening.
Till detta kommer en utbredd känsla av att tunga områden som t ex vägpolitiken och regionalpolitiken missköts av regeringen. Antingen är statsråden osynliga i debatten, eller så snackar de en massa utan att få något gjort.
<b>Anonyma statsråd</b>
Till den förra kategorin hör social- och skolministrarna. Lars Engqvist, Ingela Thalén, Thomas Östros och Ingegerd Wärnersson är duktiga och bra personer. Men få svenskar har en aning om vad de sysslar med. Engqvist var väldigt talför i början, men är nu helt försvunnen. I bästa fall kopplar man ihop honom med en lag mot utförsäljning av akutsjukhus. Men var finns de offensiva greppen för att följa upp vallöftena om bättre vård och omsorg? Är det enbart en uppgift för kommunerna och landstingen?
Likadant är det på skolområdet. Östros blommar upp i akademiska sammanhang, men vem tar ansvar för den vanliga skolan? Wärnersson har inte ens lyckats sälja in sina egna "Wernerssonpengar". Skolpolitikerna ute i landet tycker att styrningen är för hård och att de fattigaste kommunerna inte får tillräckligt av extrapengarna.
Få medborgare har en känsla av att problemen i skolan är lösta, och allt fler föräldrar sätter sina barn i privata skolor. Något som regeringen inte heller verkar ha någon bestämd uppfattning om.
<b>Försummat arbetsliv</b>
Till den andra kategorien, de som gör utspel utan att få mycket uträttat, hör statsrådsgänget i näringsdepartementet: Björn Rosengren, Mona Sahlin och Ulrica Messing. Rosengren har i tre år förhalat sin vägproposition och låtit en inkompentent chef i vägverket styra och ställa över de vägpengar som funnits. Över huvud taget verkar det mesta i hans superdepartement skötas på tjänstemanna- och verksplanet.
Allvarligast är att ingen tar tag i arbetsmarknadsfrågorna. Utslagningen fortsätter och alltför litet görs för att få in invandrarna in arbetslivet medan konjunkturen är god. Tvärtom ser vi en ökande tendens att invandrarna klumpar ihop sig och lever på bidrag. Inte heller har vi någon klar strategi för hur vi ska klara den framtida arbetskraftsbristen, som förvärras av att svenskarna lämnar arbetslivet i förtid.
Även på arbetsmarknadsområdet privatiseras det för fullt. Bemanningsföretagen tar hand om den placerbara arbetskraften, medan AMS verkar ha kört fast i bidrags- och stödtänkande.
<b>Tratt med smal pip</b>
När det gäller närings- och arbetsmarknadspolitiken och kommunikationsfrågorna är det lätt att se var skon klämmer. Näringsdepartementet är en jättelik tratt som rymmer nästan allting men med en smal pip i botten i form av en överlastad departementschef genom vilken allt sk passera. Där fastnar det mesta. Mitt råd till Persson är: Erkänn att näringsdepartmentet var ett misstag, bryt upp det i flera departement så som man har i andra utvecklade länder.
<b>Gör Messing till chef!</b>
Gör Messing till chef för ett återupprättat kommunikationsdepartement som också får ansvaret för bredband och annan IT-infrastruktur. Och ge Mona Sahlin ett eget arbetsmarknadsdepartement, så att hon med kraft kan gripa sig an alla problem som hopat sig på detta område! Det är snudd på parodi att några tusen bönder ska ha ett eget departementet, medan fem miljoner arbetstagare ska trängas med statliga företag och vägräcken i den statliga beslutsapparaten.
Rosengren kunde t ex ta sig an den avreglerade energipolitiken innan vi får samma problem som i Kalifornien. Och småföretagens problem som det fortfarande mest pratas om.
<b>Vårddepartement</b>
Vad man ska göra åt andra alltför passiva statsråd är svårt att säga. Kanske borde man dela fler departement. Det ser ut som en tanke att statsråd med egna departement, t ex försvars- och miljödepartementen, klarar den politiska profilen bättre än statsråd i departement med dubbelkommando.
Varför inte lägga forskning och högre utbildning i ett särskilt departement och skapa ett renodlat skoldepartement. Det skulle också markera att regeringen tycker att skolfrågorna är viktiga, samtidigt som statsrådet i fråga fick ett tydligare personligt ansvar. Det mediala intresset är också större för en departementschef än för en "bisittare".
På motsvarande sätt borde man överväga om inte de politiskt viktiga sjukvårds- och omsorgsfrågorna skulle få ett eget departement. De drunknar i dag i socialförsäkringarna, som också behöver lyftas fram på ett politiskt effektivare sätt för att visa vad vi får för skattepengarna.
<b>Tydligare ansvar</b>
Det är uppenbart att Persson måste göra en större regeringsombildning i höst. Men om han nöjer sig med att bara plocka ut någon spelare och låta ett par andra byta plats i en given spelordning är inte mycket vunnet.
Han måste skapa ett lag där alla vet sina uppgifter och känner sitt ansvar för att göra socialdemokratins politik tydlig på alla områden. Idag försvinner alltför många statsråd in i ett anonymt regeringskollektiv. De verkar förlita sig på att någon annan ska vinna matchen åt dem: Persson, EU, maxtaxan, Ringholms skattelättnader eller vad det nu är.
Men så enkelt är det inte att vinna ett val. Regeringen måste visa att den vill och kan lösa alla problem som väljarna identifierar som viktiga. Det räcker inte med att vara bäst i klassen på att hålla ordning på statsfinanserna.